Bland snöflingor och spårvagnar.

En av de bästa sakerna med att bo någon ny stans, är att komma hem. De här dagarna i Göteborg har varit fyllda av så många bra saker. Det har varit sköna minusgrader och sol som fått snön att glittra och glimma och gnistra på marken, och jag hunnit med väldigt mycket - och väldigt många. 
Jag har fikat på Garbos med Malin, Björn och Emma, druckit öl och ätit gratismat med Johanna, Erik och Martin L, passat underbaraste Klara en hel lördag med mamma och hängt en lördagkväll hos Johanna där jag fick höra om när Emma oavsiktligt orsakade en utrymning av ett ställe då hon "råkade" spraya lite pepparspray under bordet.  Och så har jag catchat upp ordentligt med Nic och Sofia, och fikat med Johan och Ted, på Garbos igen. Och idag har David anlänt, hurra!

Det har varit snö och kallt hela tiden, men i morse när jag vaknade hade det kommit sådana där drivor, så att jag fick vada i djup torr snö till bussen och allting var alldeles alldeles tyst och ljuvligt. Så bra tajmat inför julafton. Och att bo hemma* innebär väldigt många goa saker, till exempel får man en massa jättegod vällagad mat hela tiden. Jag klagar verkligen inte på tillvaron just nu.

* lillebror Anders och hans kompis hyr ju vår lägenhet nu, så jag och David bor hos mamma och pappa över jul och nyår.

På väg hem!

Nu sitter jag på Zürich flygplats i en bekväm blå skinnfåtölj och väntar på det lite försenare flyget. Tågresan från Bern var underhållande, jag satt jämte en hippiefamilj där mamman hade en stor tam brunvit råtta liggandes i tröjluvan. Ibland kröp den omkring lite.

Jag lämnade ett väldigt juligt Bern bakom mig, de senaste dagarna har snöflingorna sakta, sakta fallit ner från himlen, så lätta att de nästan dansat lite upp och ner och fram och tillbaka trots att det varit vindstilla. Vackert och mysigt, sådär som det bara är i Bullerbyn.

Även om det på ett sätt känns tråkigt att lämna julidyllen i Bern, känns det alldeles underbart att komma hem. Jul hemma, med snö verkar det som (?!) och att snart få träffa alla igen. Jag längtar efter er!

David kommer efter på måndag, han ska bara avverka sista matchen och ha julfest med laget. Nedan är lite bilder från mitt, Sofias och Lindas julgodisbak för ett tag sedan.  

 

Ärligt talat...

... halsont veckan före jul när man varit frisk som en nötkärna under precis hela hösten: så sjukt onödigt!

Då i vårt mörka hus, stiger med tända ljus.

Idag borde man förstås skriva om Lucia. Men jag har inte direkt något Lucia-relaterat att skriva, mest för att det kanske inte blir så där värst mycket specifikt luciafirande. (Visserligen väldigt väldigt mycket frosseri i jul och tredje advent, men inga lussetåg just). Det brukar ju bli så, man sitter och väntar och väntar den trettonde på att det ska komma en rar liten skock barn och bara skämma bort en med pipig sång så vacker att man trillar av pinn, som för att beta av den inneboende skulden alla dagens barn besitter*.

Jag tar upp en annan väldigt viktig sak istället. Varför har alla (andra) lägenheter i vårt hus genomskinliga vita gardiner som täcker hela fönstren? Det är så fult så man dör. Ni vet såna där skira smutsbeige nät-tyger i syntet, som bara hänger där och ser sunkiga ut. Det undrar jag verkligen.
Och samma dag som jag kommenterade detta viktiga till David, påpekade Sofia exakt detsamma angående deras grannhus borta i Wankdorf-trakten på andra sidan stan. Det är tydligen nåt man gör här, sätter upp sunkpolyestergardiner. Förmodligen för att man obemärkt ska kunna spana in sina halvnakna frukostfixande grannar utan att de ska kunna spana in en tillbaka. (Sofias teori). Himla girigt faktiskt.

Nu ska jag ägna dagen åt att plugga franska, kolla på serier, äta julgodis, beundra vår lille julgran, glädja mig åt att Köniz fantastiskt nog vann sin match igår trots att ungefär åtta av de tio bästa spelarna var skadade eller sjuka, och sen ska jag på adventsfika nere på Spühlirain. Alltså hemma hos Daniel och Linda. Happy Lucia på er alla!

Och en sak till: vad betyder egentligen natten går tunga fjät? Att natten liksom sänker sig över gårdarna? Och den HÄR raden: kring jord som sol'n förgät, skuggorna ruva? Kring jorden som solen glömde? (Jag har nog alltid trott att det är förlät man sjunger, inte förgät.)

* ni vet Skulden som dagens kids självklart har gentemot oss som på 80- och 90-talet gick från dörr till dörr med glitter och ljuskrona med fuskljus och sjöng och sjöng och sjöng och sjöng. Okej att vi fick sjuuhuukt mycket godis och att det typ var årets roligaste event, men nog hade man också väntat sig att efterträdarna skulle stäppa upp och göra detsamma när man själv blev för gammal (läs: 11). Visst?!

Two times the charm.

Det bästa med att gå upp kvart i fem och köra någon till tåget, är att man får somna en gång till när man kommer hem igen. Mmm.

You´d better watch out - Lilla Smuts is coming to town!

Idag, den 6 december, firar schweizarna St Nikolaus Tag och då kommer den schweiziske tomten Samichlaus för att ge presenter och godsaker till barnen. De får bland annat lebkuchen, en form av mjuk pepparkaka (dock inte det minsta god) och grittibänz, bröd som är bakat i formen av gubbar.

Samichlaus bor inte på nordpolen utan i Svarta Skogen, och accompanjeras av en åsna och en synnerligen märklig och skrämmande figur som ska väga upp och balansera det goda och snälla. Han kallas för Schmutzli (betyder ungefär "Lilla Smuts") och har traditionellt svarta kläder, svartmålat ansikte och röda ögon.

Schmutzlis uppgift är att skrämma barnen till att vara snälla, och att straffa dem om de inte är det. Jag vet inte om jag tycker att det är en jättebra idé, men det är åtminstone en intressant företeelse att betrakta som svensk invandrare i Bern.
En annan udda detalj är att tomtens luva inte är en luva utan en sån där mitra som biskopar har på huvudet. (Men jag tror att tomten allt oftare ser ut som amerikanska Santa Claus även här).

(Bilderna är stulna från internet eftersom vi inte lyckades få syn på någon Schmuzli idag på julmarknaden vi var på.)

Idag, den 3:e december 2009

... är det den nionde av mormors åttiosex födelsedagar som hon inte längre finns.



Och det gör mig förtvivlad. Men också lite glad i längst inne för det finns så väldans mycket fint att tänka på med henne. Mormor, Tack för allt det.

Ryssland, ett land man inte lätt besöker.

Jag är van vid Sveriges ganska normalhöga nivå av byråkrati. Jag är också van vid att resa till länder som i vissa fall kan kännas byråkratiska men som mest kännetecknas av en låt-gå-attityd. Sen har jag förstås, som ny invånare i Bern, lärt känna Schweiz byråkrati och trodde kanske att landet nått någon form av topplacering med alla sina papper och regler.

Men. Ryssland - I´m telling you - LEDER LIGAN ÖVERLÄGSET.

I januari ska jag hälsa på Karin i St Petersburg, där hon pluggar den här terminen. Jag tänkte mig att det väl bara var att boka flyg och kanske smita in på ryska ambassaden lite snabbt någon dag och "fixa visum". Men det visade sig snart att så lätt skulle det inte bli.

För att få åka till Ryssland som svensk turist måste man ha bokat hotell och betalat i förväg för samtliga nätter i landet. Annars går det inte. Det är bara tvärt nej tydligen. Men om man bor utomlands, som jag nu, gäller lite andra regler. Då gäller det att skaffa ett visum, men också en officiell inbjudan från Ryssland. En INBJUDAN. Karin förklarade det här för mig och fällde själv kommentaren Du behöver inte komma, jag inser ju själv att det är helt hopplöst innan hon hade förklarat klart. Om man då inte är bundis med presidenten eller ska arbeta i landet, kan man kontakta en agentur som på något vis "skaffar" en sån här inbjudan, version fejk. Helt lagligt och i sin ordning, men det låter ju helt sjukt.
Vi läste deprimerade på nätet att det kostar strax under 2000 kronor att köpa en sån här inbjudan och ett visum här i Bern. Alternativet var att skicka pass och allt till Berlin, för allt är ju billigt i Tyskland. Men inte att skicka saker dit, det skulle kosta 500 kronor bara i porto.

Till slut hittade Karin en annan lösning åt mig, ett företag här i Bern som fixar visum via konsulatet i Moskva eller något sådant. För en dryg tusing. I det här läget känns det som rena kapet! Så nu har jag lagt 168 franken, mitt pass, ett foto och massor av ifyllda ryska blanketter i ett kuvert och åkt till andra sidan stan för att stoppa ner det i brevlådan hemma hos en ryss. Som enligt hans kollegas meddelande på mailen är på resa i Ukraina och kommer hem den 12:e december, men ändå ska lyckas ha färdigt mitt pass innan den 9:e december.

Att det inte riktigt går ihop är inget jag vågar tänka på just nu.

Att vem som helst kan sticka in handen i brevlådan och ta mitt kuvert med passet och mina pengar är inte heller något jag vill tänka på just nu.

Finbesök!

Den här helgen var helgen då det förekom både regn, strålande värmade sol från en blå molnfri himmel, vanligt mulet väder samt snöstorm. Sjukt nog har vädret inte direkt påverkat oss utan hela tiden passat bra för det vi velat göra, och det var mycket det.

Mamma och pappa har nämligen varit här på besök, verkligen bästa sortens besök! Vi har käkat gott, fikat, gått på julmarknad i stan (då var det smällsol och vårkänsla i luften), fikat lite mer fast i Thun, spelat spel, kollat på gammal nostalgifilm (Sällskapresan Snowroller, bästa någonsin, som David inte hade sett innan) och ny film (Flickan som lekte med elden). Och vi har åkt linbana upp till alpbyn Mürren där vi käkade soppa inomhus i värmen och såg snön och vinden vina över alptopparna utanför, samt testat hembryggd öl och käkat god mat på Tramdepot i Bern. Och säkert lite till. Det var superduper.

I morse lämnade jag av dem på flygplatsen i Zürich och kände mig lite glad över att det bara är några veckor kvar till jul hemma i Sävedalen. Tack kära föräldrar för en go helg!

Fy.

Idag skäms jag något oerhört över att bo i det här landet, av den här anledningen.

Schweizarna (framför allt de här i den tyskspråkiga delen) röstade igår igenom ett förslag som innebär att Schweiz blir det första landet i världen att totalförbjuda byggandet av minareter. Det hela känns så obildat och främligsfientligt att jag blir bestört.

De här reklambilderna hänger lite överallt här i Bern och budskapet går ju fram med all önskvärd tydlighet. Riktigt obehagligt.

Zibelemärit - kvällen då vi vadade i konfetti.

När jag var liten trodde jag alltid att konfetti var godis. Om det hade varit det, hade högtiden som firades idag i Bern inneburit att det regnade godsaker hela dagen i hela stan. Nu var det inte så, men dagen innehöll rätt mycket gott även som det var. Högtiden heter Zibelemärit och börjar klockan fyra på morgonen med en lökmarknad, då hundratals stånd öppnar och säljer allt som man kan göra och baka med lök i. Vilket tydligen är mycket. Sen under dagen springer alla barn omkring i stan och kastar konfetti på varann och alla andra tills det bokstavligt talat är så tjockt med små färgade flingor på marken att det liknar drivor av snö. Faktiskt ganska fint.

Vi åkte in först på kvällen för att känna på stämningen, få flingor kastade i håret av söta barn och dricka Heisser Glühwein som tinar upp kvällsfrusna fingrar. Men eftersom glühweinet var slut överallt blev det en lång, lång fika på Starbucks istället. Mmm, blueberry cup cakes och double chocolate super-duper-extra cupcakes och hot chai tea latte yummyyum. Allt låter extra gott på engelska, och lite extra gott på Starbucks. Jag säger som Borat. It's nice.

Berner bär-angriff

Dagens snackis i Bern idag är full av dramatik och känns helt osannolik. Det är inte direkt varje dag någon blir attackerad av en björn mitt i stan.

(Här och här finns bättre artiklar, men på tyska).

Så var årets glögg satt, bara sådär.

Häromdagen gjorde jag och Sofia vår egen glögg. VÅR EGEN glögg. Det som kändes allra bäst var att det var klassat som "avancerat" i receptet vi hittade (trots att det var busenkelt) och vi tror att det har något att göra med att man skulle tända eld på hela glöggen och sedan hälla brinnande glögg över en sil med socker. Highly advanced som ni alla förstår.
Det mest oväntade var att det blev jätte- jättegott, och verkligen smakade som riktig glögg. Varje gång jag tittar på flaskan känner jag mig omåttligt stolt och kan nästan inte bärga mig, jag vill ha glögg och mandlar och juleljus och julsånger och adventsstjärnor och lussekatter GENAST.

Just nu tittar jag på min vackra röd-guldiga plåtburk för julgodis som jag köpt på second hand, och väntar på att mina apelsinskivor ska torka i ungen.

Hälsningar, tomtemor.

Total eclips of the heart literal version

Tipstack till Johanna, som mailade mig den här sjukligt roliga versionen av videon till Total Eclipse of the heart.

Ebbot was here 09.11.12

I torsdags kväll var vi på en klubb med Pascal i laget och hans tjej Jeanne, och såg en spelning med Soundtrack of our lives! Det kändes väldigt fint att bli serverad en liten bit av hemma, en liten bit av Göteborg mitt i Bern. Ebbot var såklart väldigt skäggig och bar som alltid en klädsel som gav oss anledning att lära den schweiziske (men perfekt svensktalande) Pascal ett nytt svenskt ord: särk.

Han är för övrigt en av alla dem med roliga efternamn i laget. Han heter Pascal Sigg. Det uttalas Pascal Sick.

Support Kim

Den jobbigaste intervju jag någonsin genomfört var när jag och Johanna pratade med chefen för Childline Kwa-Zulu Natal i Sydafrika. De hjälper barn som far illa, och tyvärr är det enormt många som gör det där, liksom överallt i världen. När hon ständigt återkom till problemet med alla flickor och pojkar som tvingas sälja sex till medelålders män för att överleva satt både jag och Johanna och bet oss i läppen och borrade in naglarna i handflatorna för att inte börja gråta.

Nu har ECPAT Sverige startat kampanjen Support Kim för att minska barnsexhandeln i världen. Man kan gå med i stödgruppen på Facebook, och här kan man skicka ett vykort till socialminister Göran Hägglund för att påminna honom om att ta upp frågan om barnsexhandel på EU-mötena i slutet av månaden.

Gör det.

Ett alldeles äkta "detta och detta och detta har jag gjort i helgen"- inlägg :)

Emma var ju här i förra veckan, och förutom att åka till Thun gjorde vi också en massa andra roliga saker. Till exempel var vi på middag hos Sofia och Andreas i fredags, och de hade också besök så vi blev rätt många. Sen gick vi ut och ölade, först på Altes Tramdepot, ett gammalt garage för spårvagnar där man ser ut över Aare och hela stan och där man dricker deras egenbryggda öl.

Och sen, i lördags, drog vi genom hela alperna ner till de italienska delarna för att hälsa på Kalle i Bellinzona. Det blev en kort resa, ett knappt dygn, men vi hann spana in Europas högsta bungee jump (på fördämningen där de spelade in Bond - Golden Eye) och på kvällen gick vi omkring i fantastiskt vackra Ascona.
Sen kollade vi på när Kalles lag krossade det italienska landslaget i innebandy. Roligt med många "vaffanculo"-gester på plan.

Min pappa

En gång när jag var 13 år åkte jag fast för att ha plankat på spårvagnen. Jag hade faktiskt bara glömt att stämpla (det är sant) men det lät nog ganska tafatt som ursäkt. Till min räddning kom en för mig helt okänd tant som satt i sätet bredvid. Lagerfors? Du måste vara Lennarts dotter. DÅ ska jag säga dig (vänd mot kontrollanten) att hon fått en hederlig uppfostran - Lennart är den ärligaste person jag någonsin träffat!
Det visade sig att de hade jobbat ihop tio år tidigare. Pappa hade visst gjort ett bestående intryck.

Just sån är han, min pappa. Han är omtänksam, godhjärtad, principfast, enormt allmänbildad (som i: kan allting i hela världen) och han älskar segelflyg, skidåkning och böcker. Mina vänner använder honom alltid som vän att ringa när man spelar "vem vill bli miljonär" och det gör honom alltid gulligt nöjd, precis som när han visar upp sin "I love Sävedalen"-brosch som han har på kavajbeslaget.

När jag var liten stack pappa alltid in huvudet i mitt rum på lördagsmorgnarna och ropade gissa vad det är för dag idag! och än idag, i vuxen ålder, väntar jag nästan på att han ska göra det när jag vaknar en ledig lördag. Man blev så otroligt glad av det.

Det här inlägget hade kunnat bli hur långt som helst, för det finns så mycket att skriva om mannen som döpt en kattunge till Yngve efter sitt eget mellannamn, som semestrat i Sibirien i en brandbil, som på världens roligaste sätt härmat en orm i en stuga i österrikiska alperna och som lyckats låsa ute sig nyduschad och alldeles naken en iskall vinterdag i Bexet.
Och det finns mycket att säga om personen som hämtade gaffatejp och "lagade" sin kavaj inför den viktiga arbetsresan när mamma i tidernas begynnelse hade råkat bränna sönder innerfodret... Det är kärlek det. (Och en förmåga att tänka positivt och att hitta provisoriska lösningar, vi minns ju alla även hammaren i torkskåpet).

Det finns många saker att säga, men jag ska nöja mig med att tala om det allra viktigaste:
Jag älskar dig Pappa! Du är den allra allra bästa pappan. (Och grattis på Fars Dag.)

Thun

I dag åkte vi till Thun en sväng och där gick vi omkring och snackade med svanar. Det var skoj. De snackade tillbaka men vi tror att de mest fjäskade för att få bröd.

"Hotellet" -följetongen del III

Nya karaktärer spottade i hotellets frukostsal den här veckan:

Fransmannen som ser ut precis som klichébilden av en ung parisare; svart krulligt hår, varje dag väldigt trendiga kläder helt i svart, bland annat uppvikta byxor som blottar skorna utan strumpor i. Mycket franskt. Och, icke att förglömma, svarta Ray Bans inomhus mycket tidigt på morgonen. Som han inte tar av sig någon gång under sammanlagt fyra morgnar. Fantastiskt!

Mindre fantastiskt: Den medelålders belgaren som tvångsmässigt ger läskiga "komplimanger" i stil med You are VERY nice (tar en på armen och ler) och Sometimes you dont see things at your own wife that you see at other women, like you (vad svarar man då?).
Idag skulle han äntligen resa hem och jag tvingade mig själv att säga Bye, nice to meet you. Då svarade han med it was nice to SEE you. You have very nice... och gjorde en lodrät vågrörelse likt formen av en kropp i luften med ena handen. Jag ville dö en smula. Sen tog han en halv kopp kaffe i taget, i fem omgångar, tills hans fru kom och undrade varför han åt frukost i en och en halv timme.
Efter att en fransos, också medelålders, förra veckan ville att jag skulle ringa honom om jag åker till Paris på semester trodde jag att jag nu skulle slippa den här typen av män. Men tydligen finns det fler.

Räddade morgonen gjorde dock en grupp män och kvinnor från flera afrikanska länder, som varit i Bern på konferens med Internationella Post-unionen. Liksom alla andra morgnar började allihop med att säga "Maaning, howa yoou?" till mig och de såg alla lite förvånade ut när jag faktiskt svarade (parentes: Är how are you lite som "how do you do?" -en sån där fråga man inte ska svara på?)
Trevligt hur som helst. I morse hade de lärt sig att säga hejdå på tyska; "tschüss", men de uttalade det "schiss"och sade det med världens största solskenssmiles. Att höra "schiss, schiss, schiss" i kör hela morgonen gjorde mig glad hela dan.

Tveklöst konstigast under veckan var att min chef fyllt i att jag ska betala skatt till schweiziska kyrkan, för han "antog att jag var kristen". (Que!?) I Schweiz har alla tydligen en religion. När jag sa att jag inte är religiös såg han lite förvirrad ut och meddelade att han nog hade "gissat fel". Jag blev omåttligt sugen att fråga om han inte tyckte att det var uppenbart att jag var hindu, muslim eller zen-buddhist, men avstod. Så nu får jag betala skatt till schweiziska kyrkan "ett tag, tills de hunnit ändra i pappren", vilket i Schweiz kan vara precis hur lång tid som helst. Mycket, mycket, mycket märkligt.
_____________________________

För övrigt har vi eminent Sverige-besök här nu i form av Emma, Davids lillasyster! Det är väldigt roligt och som krydda på moset hade hon med sig världens mest gigantiska påse med lösgodis, mörk sirap så att jag kan baka bröd, och nya Buzz-spelet till PS3:an. =) Daniel och Linda var här och invigde igår kväll och spelet uppföljde alla förväntningar. Vi har definitivt en quizzhöst att vänta.

SCHISS!

Zürcher Wein-Ausstellung

En fin sak med Schweiz är att trots avsaknaden av kust ligger nästan alla städer vackert till vid vatten i någon form. Så även Zürich, dit jag, David och Sofia åkte i helgen för att hälsa på Davids kompis Anton. Zürich har en stor sjö med segelbåtar, väldigt många torn med klockor på och en smällfin gamla stan. Vid en av broarna fick vi syn på tennisstjärnan Martina Hingis och sen fick jag och Sofia syn på världens bästa flohmarkt (loppmarknad). Lycka.

Själva huvudaktiviteten för helgen var vinprovning eftersom den 56:e av stadens omtalade årliga vinfestivaler pågår just nu. Det innebär att 10-15 skepp lagt till i hamnen och proppats fulla med vina viner från alla världens hörn.
I början kände vi oss rätt malplacerade även om Antons schweiziske kompis Sascha visade sig vara en hejare på vin. Men efter en stund stod vi alla och doftade, smuttade och uttalade helt ogrundade men ärliga åsikter om vinens smak och ton. Sofia lät väldigt proffsig och sade ständigt övertygande saker i stil med man vill ju att smaken ska vara fyllig men inte tung.
I slutändan hade vi beställt en hel massa fina (läs: dyra) viner att ha hemma på lager så nu känner vi oss otroligt vuxna. På den sydamerikanska avdelningen hittade vi både det vidrigaste vinet (från Uruguay, det luktade kompost och smakade jord och daggmask) och några av de godaste (från Chile och från Mendoza i Argentina). Ett smakade godis och det andra bär. Vi var väldigt nöjda med att ha lärt oss att urskilja olika smaker. Nu tänker vi inte bara mmm, gott rödvin eller uäk, inte lika gott rödvin, utan snarare mmm, vinbär eller uäk, tvål. Skickligt.

På kvällen var det för mig premiär för en schweizisk specialitet: Raclette. Man har en stenplatta mitt på bordet och steker där salami, parmaskinka eller vad man vill. Under den finns små fack där man smälter Racletteost som man sedan har till köttet. Sjukt gott.
Vi var hemma hos Sascha och det roligaste med honom är hans kärlek till Sverige. Förutom att han imponerande nog pratar flytande svenska utan att någonsin ha bott i Sverige fanns i lägenheten ytterligare saker som avslöjade hans fäbless: En tavla på Wasa-skeppet och en på Trelleborg, en runsten (!), en ren, glasunderlägg med älgar, en gulblå badrumsmatta (okej, kanske lite långsökt) och en bokhylla fylld av svenska författare och DVD:er med Lars W, Kent och Gyllene Tider. Om Sascha någon gång flyttar till Schweden kommer ingen förstå att han inte är svensk.

Två sätt att bada badkar hemma hos oss

Johannas: Du tappar upp skållhett vatten, kryper ner och njuter av att det hettar i skinnet. I fem minuter. Sedan blir du lite väl varm, tömmer ut vattnet, duschar lite kallt och kliver upp, nöjd, ren och lagom tempererad.

Davids: Du tappar upp fesljummet vatten och hoppar i. Sedan ligger du där tills vattnet blir kallt och du flera gånger måste fylla på med mer varmvatten, kanske i två timmar eller så. Du har med dig datorn.

"Hotellet" -följetongen del II

Dagens roligaste på jobbet:
En amerikansk kvinna som trodde att stereon i frukostsalen var en brödrost. Trots att Lady Gagas Paparazzi ljöd ur den med tämligen hög volym. Hon stod där med sina bröd och stirrade så länge att jag fick gå och tala om att det är en radio. ("oooh, ok, thought it was the toaster!")

Sen hände dagens klart minst roliga - takvåningen i huset bredvid hotellet brann ner. Jag gick ut för att slänga soporna när man kände röklukt och då hade någon just ringt brandkåren. Sen sa det bara boom och så var våningen övertänd. Ruggigt.

Smolk...

... man helst undviker att få i glädjebägaren när Köniz gör sin (av sju matcher) sjätte serievinst:

Att ens nära vän och lagets bästa spelare (Daniel) får en hård klubba i ansiktet med 30 sekunder kvar så att han bryter näsan, får ett knallila öga och får tillbringa halva natten på akuten. Aj. Klart ogött.

(bilden tagen av Linda)

Gaselstrasse 12, 3098 Schliern bei Köniz, Bern, Schweiz

Kom på att jag inte lagt upp några bilder på vår trevliga 3,5:a. Såhär bor vi!

(Går att klicka på dem för större bild, det här blev lite fjuttigt.)

Nicole Nicole Nicole!

Nicole har varit här och hälsat på och det var fantastiskt från början till slut. Superskoj att få visa vårt nya hem, vår sköna stad, vår goda mat och våra gulliga kossor.
Och våra berg såklart. I fredags vandrade vi till den absoluta toppen av Stockhorn, som trots att det inte tillhör något av de riktigt höga bergen här ändå är högre än Kebnekajse. 2190 meter. Vi åkte dock linbana till hälften så att vi bara behövde gå den goaste biten, den med mest smashing utsikt. Sofia hängde på och även Ingvild (Robins Ingvild för er som vet), en norsk kompis till oss som pluggar i St Gallen den här terminen.
Redan i bilen när alperna tornade upp sig som en allt tydligare kuliss utanför rutorna sa Nicole att hon inte tyckte att det såg ut att vara på riktigt, utan mer som att någon satt upp en snygg plansch. Overkligt liksom. Och det är det ju faktiskt.






Vi smygstartade visserligen vandringsstråket redan i torsdags med att knalla upp för ett av våra två "hemmaberg": Gurten. På toppen drack vi Oboy och en liten Jägermeister som Nicco köpt på flygplatsen, och så tittade på alla knalliga höstlöv.




Igår kväll körde jag Nic till flygplatsen i Zürich och vi konstaterade att vi faktiskt hunnit hur mycket som helst på fyra dagar. Utöver att beskåda naturen har vi också spanat in Bern såklart, fikat, druckit vin, pratat, kollat på film, sett Floorball Köniz vinna sin match mot Chur Unihockey med 11-6 (hurra hurra, det borde nästan ha fått ett eget inlägg) och vi firade segern med en utgång i lördags kväll. Männen satt hemma hos oss och spelade tv-spel, men jag Nicole och Sofia gick till Turnhalle (den ombyggda gympasalen, min favoritbar!) och träffade på massor av halvbekanta människor. Skoj!
Vi avslutade på Papa Joe´s med nachos, öl och nostalgi-skvallrande från den gamla goda tiden i Sävehof och på Vallhamraskolan.





Nicole: TACK, du är bäst.

Mitt nya jobb!

Jag har ett sådant ju! Minns inte om jag nämnt det, men jag är numer frukostvärd (-inna, heter det kanske?) på det här trevliga lilla hotellet i stan.

Jobbet går ungefär ut på att jag håller koll på frukostbuffén, och sen diskar jag, städar och donar i köket. (Dona! Det bästa jag vet liksom). Ibland hjälper jag till att byta sängkläder i rummen också. Det hela är klockrent, jag älskar semimonotona arbetsuppgifter.

Bäst är att gästerna är så roliga och att jag verkligen får öva mina språk. Pratar mest tyska men har redan använt spanskan och den mikroskopiska mängd franska jag kan. Och engelska såklart.

Roligaste slash konstigaste arbetsuppgiften är att jag 7.30 varje morgon ska knacka på rum 207. Det är för att väcka mannen som bor där, så att han hinner iväg till jobbet. Vad är det för fel på mobilalarm/väckarklockor? undrar jag varje morgon. Ingen vet svaret. Ingen vet heller hur länge han bott där, eller varför, men tydligen bor han där året runt.

...vilket även en av de anställda gör. Min andra dag på jobbet kom han hem full 9 på morgonen när han skulle börja jobba. Han stötte lite på mig och sluddrade. Då sa det rara paret som äger hotellet att han skulle gå och lägga sig, log ursäktande mot mig och förklarade att han ibland gör så när han fått lön.
Den här mannen brukar säga till mig att Marthahaus är det BÄSTA stället man kan jobba på, för att det är som hemma. (Varje gång biter jag mig i läppen för att inte säga "Vad skulle det annars vara som? Du bor ju i 407:an")

Alla som jobbar där verkar vara trevligheterna själva. Tex tycker de att det märks att jag är intelligent - ja, det sa så - för att jag självmant förstod att jag skulle ta fram en yoghurt av varje sort och inte åtta av samma. Härligt med lagom höga krav.
Aruna som lärde upp mig hävdade också att mitt ansikte var vackert (trots att jag förkyld, svettig och oduschad såg ut ungefär som en rutten frukt i nyllet). Snällt.

Lustigaste gästerna: amerikaner. I alla fall vissa. De utmärker sig ofta genom att fråga konstiga saker (som hur många sorters kaffegrädde till kaffet vi har och om de kan få is istället), ha en collegetröja knuten över baken och inte prata ett ord tyska. Folk från alla andra länder lär sig liksom att svara "morgen" när man säger det till dem på morgonen.

... utom möjligen japanerna, som måste ses som de mest förvirrade/tystlåtna bland gästerna. Och de mest pratglada är australiensarna, som gärna pratar om vädret hemma i Oz. Allt är som man tror.

Gästerna är verkligen blandade - businessgubbar som aldrig plockar undan efter sig, backpackers, äldre par på weekend (pratar alltid med mig), unga förälskade par och barnfamiljer.

Det är perfekt, jag jobbar två-tre dar i veckan och vill jag jobba mer eller mindre eller andra dagar kan jag bara säga till. Det är faktiskt roligt och arbetstiderna är bästa någonsin; 6.30 - 13.30.
När jag går upp 05:35 är det så tidigt att det känns som ett event, typ oaah kolla mig, jag är vaken! och sen när man slutar är det fortfarande tidigt på dagen. Och lönen är ca 180 spänn i timmen. Och skatten är lägre än Glocalnet. Jag gillar skatter men just nu klagar jag inte.

Ja, det var det. Bäst jag sover lite så att event-känslan i morgon bitti inte byts ut mot tröttma. Hemska tanke.

Förstapris i tävlingen var en resa till Sydafrika. De skulle ha gett mig det -mycket lättare att skicka

För ett tag sedan kom jag trea i en fototävling (hurra) och vann en fotoram från Sony. Jag blev jätteglad. Allra mest över att ha vunnit pris i en fototävling, men såklart också för priset itself. Dock var det där skon började klämma lite. Priset skickades hem till mig, men när bror Anders skulle hämta ut det fick han prompt nej på affärn eftersom han inte var jag. Fair enough. Paketet vandrade tillbaka till Sony, som skickade ut den en gång till.

Nu har följande hänt. Anders gick till ICA focus där paketet ligger, igen, nu utrustad med:

1. Utskrifter från en lång mailkonversation mellan mig och två personer på Sony, där vi diskuterar att Anders måste hämta ut fotoramen eftersom jag bor utomlands. Där står också kollinumret.
2. En bild på mitt pass OCH mitt körkort.
3. En bild på mig, där jag ler snällt och håller upp mitt pass synligt samt en lapp där det står att Anders Lagerfors får hämta paketet, med kollinumret specificerat.
4. Sin egen legitimation.

Det hjälpte inte. De vägrade. Jag trodde att Schweiz var ensamt om att vara såhär faschistbyråkratiskt, men tydligen finns tendensen även hemma i Schweden. Ny regel, tydligen.

Vad.

I.

Helvete?

Här är i alla fall bilden. Jag vet, den är fin för att Bexet är så sinnessjukt vackert och trolskt, och kanske inte riktigt lika mycket för att jag är en fotograf full av kickasness. Men ändå! MIN bild. Pris! Stort ju!

Om man är snäll kan man kanske säga att kompositionen är bra. Om man är noggrann (läs: icke blind) kan man se att horisonten är sned.
Hur som helst, en rolig grej är att jag hittade bilden här, av "misstag" på internet (läs: när jag googlade mig själv eller något annat egotrippat) och där kallas jag swedish photography winner. Sånt jäla fräckt epitet, visst? :)

Gårdagens stora happening här i Schliern:

Cow-exhibition. Genom vårt fönster såg vi människor i folkdräkt som går runt med sina jättelånghåriga kor på gatorna, med kornas bjällror ekandes mellan bergstopparna.

Den ser man inte varje dag.

Schliern är lite som Partilles slogan bo på landet, mitt i stan. Man kan köpa färsk mjölk och nyploppade ägg på gårdarna här runtomkring och även om man såklart inte gör det (fy!) så är det ju coolt att man kan. Genuint på nåt vis.

Idag damp det ner i brevlådan!

Ett stort kuvert med hjärtan på, från Johanna, och det innehöll det senaste numret av Ordfront med vårt fotbollsreportage från Sydafrika. Och massor av våra bilder! Alldeles varm i hjärtat blev jag. Egentligen vill man ju att allt man skriver ska publiceras just så, på fint tjockt papper, det känns som att det alltid kommer att finnas kvar då. Och som att det är skrivet med lite extra mycket kärlek. Och det är det här reportaget! Mmm...magasinsjournalistik.

Johanna Sofia Wiman: I love you!

Den nya felkramen

Även om allt säkert låtit väldigt bra hittills finns också saker som är väldigt störiga med Schweiz. En av de sakerna är kindpussandet. Här ska man nämligen pussas med alla man kommer i kontakt med. Och inte en gång, som tjejer-som-går-i-högstadiet-kindpussen, nej nej: tre gånger. Vänster-höger-vänster. Och det måste komma ett ljud, instruerar schweizarna alltid. Ett pussljud.

Det tar verkligen enormt lång tid att hälsa på alla. Och det känns ju helt bisarrt när man råkar prata samtidigt. Hur mår du? - puss - Ah, bara bra - puss - tack. Och du då? - puss... Och jag är heller inte alltid jättesugen på att känna vad alla ätit till lunch varje gång vi träffas. Men värst av allt är själva avgörandet: ska vi pussas eller inte? Har vi DEN relationen eller skakar vi hand, eller kramas vi för att du vet att jag är svensk och att svenskar kramas?

Det ger upphov till otaliga missräkningar. Jag och David hade en period när vi hittade på massa nya ord som vi tyckte fattades i svenska språket, och ordet "felkram" (ni vet, när man sträcker fram handen och den andra gör ansatsen till en kram, och då ändrar sig båda och så blir det helt pinsamt) var förmodligen vår allra bästa term. Här har det ordet fått en helt ny innebörd, eftersom det finns ännu fler alternativ. Handskak, svensk-kram och kindpussande.

Linda har lärt mig att om man lutar sig bakåt samtidigt som man sträcker fram handen finns en chans att man slipper pussandet. Hittills när jag sett henne göra det har folk dock kastat sig fram ändå och attackpussats. Jag tror att man gör bäst i att vänja sig faktiskt.
_______________
En annan sak: Det går himla bra för Köniz hittills i serien, de har vunnit tre av fyra matcher. Igår vann de mot Tigers, ett lag som på pappret ska vara ett av de bästa. Hurra.

Fina fulkulturen.

Jag älskar fulkultur. Varje kväll när D är och tränar så pluggar jag lite, med betoning på lite, och sen surfar jag in på tv3-play och vältrar mig i den. Svenska Hollywoodfruar, Lyxfällan, massor av inredningsprogram. Där finns ALLT. Och jag gillart.

På den vanliga, schweiziska tv:n har vi 29 kanaler och av dem tycker jag att MTV är bäst. (Diggi, lite som X-effect-eftermiddagarna på Gjörwellsgatan, minns du? Lite så). Nog för att det har med viss språkförbistring att göra - tex att vi inte förstår vad de säger på de andra kanalerna - men att tycka att MTV har det bästa programutbudet är ju lite sorgligt. Så ni förstår ju själva hur tur det är att svensk tv steppar in och räddar oss.

Vad rekommenderar ni mer av höstens utbud? Johanna har redan pratat sig varm om hollywoodfruarna så dem har vi bockat av. Och Idol. Vad mer?

Klätteri klättera

Klättra i träd har ju alltid varit kul. När vi var små fanns det flera klätterträd runt Ådäljan som vi brukade klättra i. Ett kallades E-trädet av de äldre barnen och vi yngre fick aldrig veta varför. Vi gissade och gissade och gissade men jag undrar än idag vad det stod för. Hur som helst var det ett perfekt träd, med massor av "sittplatser" högt upp.
I ett annat träd hade vi ett hierarkiskt system som gick ut på att äldst sitter högst upp. Eftersom Martin, Kristoffer (som jag kallade Kristoffel) och Sofia G var alla var äldre än jag och min bror satt vi rätt långt ner. Men jag minns när nån av de stora inte var där och man fick hoppa upp ett snäpp: oh denna glädje.

I lördags klättrade vi i träd här i Bern; jag, Sofia, Andreas och Philipp. De har nämligen en trädklätterpark i utkanten av stan. Vi tog på oss selar, lärde oss hur man gör och sen var det bara att klättra omkring högt ovan jord, kasta sig i lianer och åka mellan trädtopparna hängades i vajrar. Helt sjukt roligt.

Kvällen avslutades med mat, vin, grappa och TP på tv-spel hemma hos Sofia och Andreas, och sen ett par öl på en bar som är en omgjord gympahall mitt i stan. Den här stan bjuder på så mycket oväntat.

Vindruvspallning och sent-i-september-bad, i Genéve och Lausanne.

Igår kom Kalle hit från Bellinzona (en till innebandysvensk, Davids kompis) och drog med oss på en roadtrip till Genéve och Lausanne, och några småställen däremellan. "Oss" var mig och Linda, David var hemma och tvättade kläder och donade som en äkta hemmaman.

Roadtripen var mycket lyckad. Jag föreställde mig Genéve som väldigt steril, men det var helt fel. Snarare väldigt sydeuropeisk med gränder och kullersten, och väldigt glamourös. Hela vårt parkeringshus var fullt av så många fina dyra bilar att vi var helt säkra på att vi aldrig skulle ha råd att köra Kalles Mitsubishi därifrån igen.

Men det hade vi. Och det gjorde vi, efter att ha klättrat upp i tornet på en katedral och käkat dyr italiensk pizza på torget. På vägen till Lausanne såg vi massor av vinodlingar och stannade och pallade. Man vill ju att de ska vara godare än butiksdruvor och det var de också. Förmodligen spelade inbillningseffekten en roll, men vi bestämde oss för att det är såhär druvor ska ätas. Vi åt dem vid Genévesjön, och upptäckte snart att den nya sommarvärmen som kommit hit gjort vattnet varmt som under vilken högsommardag som helst. Jag lånade lite kläder av K, och sen hoppade vi i.

Lausanne blev kronan på verket. Hela befolkningen satt och drack vin i kvällssolen, 45-åriga män i kostym åkte sparkcykel längs den vackra hamnpromenaden och ungdomarna åkte en sorts miniskateboard: en liiten bräda med hjul under varje fot.

Det verkar inte som att det finns några direkt fula ställen i det här landet.

(fast en gång ramlade jag in i ett köksskåp)

Nu när vårt internet äntligen fungerar har jag lyckats uppdatera mig lite om vad som hänt i världen. Till exempel har ju Patrick Swayze gått bort. Först tänkte jag att han måste ha varit gammal som gatan nu, men det var han ju inte. Även om 80-talet känns längesen så var han ju bara 56. Trist.

Dirty Dancing var fanimej en betydelsefull film, säkert den jag sett allra flest gånger (i mycket hård konkurrens med Ronja Rövardotter). Jag och Anna Olsson brukade titta på den i hennes källare efter skolan på mellanstadiet, och vi fnissade alltid lite generat när Johnny juckade upp Baby på dansgolvet. Men vi gillade det, oh som vi gillade det. Det enda jobbiga var när någon förälder, till exempel Annas mamma Gullvi, råkade komma in i rummet - som att det var vårt fel att de snuskade sig på filmen. När det hände brukade Gullvi le och reta oss och då skämdes vi alltid.
Vi kunde alla repliker utantill, vi var lite kära i Johnny, vi ville lite grann vara Baby. Eller åtminstone dansa som hon. (Eller åtminstone ha hennes kläder, de är ju helt smashing. Kolla klänningen! Och skorna!)

Jag var väldigt förtjust i scenen där hon går ner för en lång trappa utomhus och övar danssteg fram och tillbaka. Så jag brukade alltid göra så om jag gick någonstans själv. Jag promenerade hem från skolan med min lilagröna ryggsäck och mina tygskor och bara kände mig så jäkla snygg och smidig, minns jag. Tripp tripp, två bak, tre fram, tralala....

Senare i livet har jag hyllat denna mästerliga film genom att leka "dirty dancing-lyft" i köket. Mot bakgrund av min akrobatiska förmåga skulle det möjligen kunna vara svårt att tro på, men mitt och J:s vad gör du när Kelda gör jobbet? var alltid just detta lyft, i köket på Solrosgatan. Vi blev rätt bra på det till slut.

Floorball Köniz leder ligan!

Härliga nyheter förstås för alla er som undrat hur det går med innebandyandet! :)

Visserligen var det seriepremiär igår och bara en omgång är således spelad (och vissa av lagen spelar först idag). MEN, eftersom "vårt lag" lyckades vinna med 10-3 i sin premiär ligger Köniz just nu överst i tabellen. Känns fint som snus. David blev intervjuad av en journalist på tyska och klarade det - liksom vid presskonferensen tidigare i veckan - alldeles utmärkt. Imponerande!
Det är annars lätt att göra små men betydande fel. Linda brukar till exempel säga "schwul" (bög) när hon menar "schwül" (kvavt). Det tycker schweizarna är skoj :)
Både David och Daniel var mycket glada och lättade efter vinsten igår och vi firade med dyr men god restaurangpizza, italian style.

Emma frågade något i en tidigare kommentar om hur det funkar med innebandyfruandet här nere... Ja, inte är det några leopardmönstrade tights, läppstiftsläppar och high heals på mig och Linda i alla fall. Snarare jeans och tygskor, och en släng mascara. Ibland piffar vi till läktaren med att bära kjol. :) Bland de andra "fruarna" är inte särskilt många närvarande faktiskt, hittills har jag träffat två. Den ena är runt 30, trevlig och inte så piffig. Den andra är 21 år och ser ut ungefär som beskrivningen ovan med läppstift, minst ett leopardplagg och skyhöga klackar. Även när det rör sig om en träningsmatch ute i skogen. Hon är alltid glad, stavar sitt namn med Z, pratar gärna engelska eftersom hon varit i Australien nyss och älskar att nämna att hennes kille tycker att hon pratar lika bra engelska som damen i högtalarna på en flygplats. Hon gillar även att säga "oh my Goooood". Vi gillar henne.

Och just det ja - jag har fått jobb också! Som frukostvärd på det mysiga familjehotellet Pension Martahaus. Jag ska berätta mer om det, men jag börjar inte "på riktigt" förrän den 1 oktober. Vilket känns rätt gött. Au revoir!

(Bilderna från matchen är tagna av fotografen Fabian Trees och stulna från www.imagepower.ch)
EDIT: Även efter hela första omgången leder Köniz. Ser ju stabilt ut det här.

En hund, en sensommar och en liten utflykt.

Glöm det där jag sa om att det snart blir kyligare. Den här veckan har sommarhettan verkligen varit här och eftersom killarna varit på träningsläger uppe i Alperna några dagar har jag och Linda och Oliver mest slappat, solat och badat. Oliver börjar verkligen gilla mig, se bara hur han sover med mig som kudde i solen!* (Jag är mäkta stolt). Han gillar dock fortfarande matte och husse bäst.

Häromdagen spelade grabsen match i Spiez en liten bit härifrån, och där ser det ut såhär:



Man får inte bara se en match, utan även ett Sagan om Ringen-landskap.
... Och just det ja, själva matchen. De vann. (Vi alltså, men så får man inte säga för D om man inte var på plan själv. :)) Visserligen var det denna gång en cupmatch mot ett dåligt lag, men min väldigt amatörmässiga analys säger mig att det ser bra ut inför seriestarten som kommer rätt snart. Det blir skoj! Jag och Linda övar våra "innabandyfruskills" för fulla muggar. ;)
__________________________
* (Emma: Hundbilderna ovan är especially for you, och du går numer under beteckningen Emma som berömde er hund på bloggen här)

Say cheese.

Och så blev det helg igen. Det är konstigt, men trots att alla dagar egentligen är precis lika mycket helg här, känns alltid fredag-lördag-söndag lite extra härliga. Kanske är det för att alla schweizare också är lediga och stan är full av människor som går och handlar gourmetmat på lördagsmarknaden.
Vi gjorde marknadsmänniskorna sällskap idag. Vi köpte kantareller och stark ost (schweizarna är bäst i världen på ostar), svarta morötter, grovt joghurtbröd och hemmagjord äppelsaft.






Det märks att det är lite kallare i luften nu. Man kan fortfarande gå i kjol och linne i solen men kvällarna börjar bli kyliga. Häromdagen var vi med om det galnaste åskvädret någonsin, jag har aldrig hört ett sådant dån förut i hela mitt liv. Inte undra på att folk förr trodde att gudarna var förbannade när det small.
Jag stod entusiastiskt i fönstret och försökte fota blixtarna, trots att hällregnet bildade en smärre sjö på sovrumsgolvet (på Davids kläder, förlåt D) och på mina underarmar. Lyckades inte riktigt att få en snygg blixtbild, men här ser ni åtminstone hur mycket blixtarna lyste upp vår utsikt över restaurang Dörfli.













Och just det! Dagens biotips: Inglorious Basterds, Quentin Tarantinos senaste masterpiece. Otroligt bra. Vi såg den igår i "Westside" där butikerna är öppna till 22 på fredagar. Bara en sån sak. (Annars är det i Bern på torsdagskvällarna folk hänger i stan, för då är hela stan öppet till sent).

Nu ska vi käka med D och L och ladda för VM-kvalmatchen i fotboll. Herrå.

... och så en tisdag.

Igår fick vi verkligen utlopp för vår fäbless för nöjesparker! Jag och David, Daniel och Linda gick upp i gryningen och åkte till södra Tyskland och Europapark. David har länge matat oss med nygooglad information om deras berg- och dal-bana "Silver Star" (73 meter hög, 130 km/h) och redan på parkeringen fick vi syn på den.
Med uppspelta barns ivriga steg kutade vi fram till den så fort vi betalat inträde och premiäråkte. Tuffa satte vi oss längst bak och förutom att vi alla trodde att vi skulle dö på toppen, så var den SÅ häftig, och alldeles underbar. Linda skrek "Det var det bästa jag gjort i mitt liv" när den började sakta in efter den hysteriska färden, och det var ungefär så det kändes.

Hela dagen hade vi smällsol och en bra bit över 30 grader varmt.

Ännu en dag i vårt nya Berniska liv.

Jag vet: temat "kolla vad vi har det gött, här är det sol och 30 grader varmt", håller inte hur länge som helst som bloggtema, men vi är ännu så exalterade över hur bra vi har det att jag bara inte kan låta bli. Här är lite bilder från en helt vanlig måndag.

Gaselstrasse 12

Idag får vi nycklarna till vår lägenhet och - inte minst - våra möbler! Spännande. Jag håller alla tummar och tår.
En viss liten nervositet uppstod när Christoff som är "svenskansvarig" i klubben (de har en sån, haha) häromdagen sa: Ja.. vi har ju ingen säng ännu. Och inga garderober. Men vi har tre soffor! Och två av dem går i nästan samma färg, de matchar, ungefär.

Jag log och sa Det blir HUR bra som helst och tänkte Tur att det finns tyg på IKEA. ;) Hur det än ser ut kommer det att bli kanon att flytta in och göra oss hemma här på riktigt.
___________________
Uppdatering: nu har vi varit och sett lägenheten. Den är asfin, ljus och stor och med panoramafönster. Och en stor balkong med kvällssol. Hurra!

Att en ko kan se så skojig ut underifrån!

Idag gick vi upp klockan sex för att åka till Mürren nära Interlaken och vandra. Roland och Alexandra, pappa och styvmamma till två av killarna i laget, tog med oss fyra på en femtimmarsvandring i ett sjukt vackert landskap. Vi hade hela tiden en vidunderlig utsikt över snöklädda toppar (däribland Jungfrau på över 4000 meter), samtidigt som det var 28 grader varmt och helt perfekt vandrarväder.

Det kan verkligen inte bli mer Schweiz än dagens upplevelser. Vi vandrade till ljudet av koklockorna från korna som betade i sluttningarna och hade picknick med parmaskinka, goda ostar och choklad. Vi såg nog ut att ha det bra för en av korna blev lite närgången och ville väldigt gärna vara med. Hon flyttade sig inte ens när Roland drog henne i hornen och verkade inte det minsta berörd av att jag i princip lade mig under henne för att få bästa bilden. Hon bara slickade lite på mig, dregglade en sjö på Daniel och stod sedan stilla medan vi fortsatte vandringen.

Svenskbesök i bregottfabriken.

Första dan i stan.

Jag älskar att ha höga förväntningar och få dem överträffade. Ungefär så känns det hittills i Bern. I söndags kväll när äntligen kom hit gick jag och David, Daniel och Linda* ner till Aare, floden som rinner genom staden, och kvällsbadade. I går var det 32 grader varmt och helt perfekt - liksom det varit varje dag i flera veckor - och jag och David låg där hela dagen.

Den första vi såg när vi kom ner till floden och alla solande människor var Sofia, den enda jag känner i hela Bern förutom Daniel och Linda. Hon är en gammal Sävehof- och Sävedalen-tjej som också bor här tack vare sin killes jobb. Galet att hon var den första vi sprang på, men så känns det ju som att allt bara flyter på här också och blir smidigt hela tiden.

Vi badade, och solade, och badade lite mer. Jag är sjukt exalterad över själva badandet, som onekligen skiljer sig rätt mycket från vanligt badande. Såhär gör man i Aare:
Man lägger sin handduk på den stora gräsmattan, sen går man en kvart eller så längs floden. När man inte kan hålla sig längre slänger man sig i den turkosa, klara dröm-vattnet. Sen flyter man med, snabbt. Man bara ligger där och ser träden swisha förbi. Efter ett par minuter börjar man styra sig lite in mot kanten, mot någon av "Ausstieg"-ställena, där man hugger tag i någon av de röda metallstänger som satts ut. Roligare sätt att bada får man leta efter!

Vi har också hunnit med att öla med ovan nämnda Sofia och hennes kille Andreas. De tog med oss till tre sjukt olika men lika sköna ställen: ett restaurang med utsikt över stan och floden där de brygger sitt eget öl, en cubansk bar mitt i staden och "Kornhaus", som jag bäst beskriver som en gammal, rustik, mäktig källar-slottssal. Typ.

Vi bor än så länge hos Daniel och Linda, som tar hand om oss på ett fullkomligt förträffligt och gästvänligt sätt. Igår flyttade vi med dem från deras gamla lägenhet till den nya, som ligger nära vår lägenhet (som vi får först på fredag). Är den hälften så nice som den här kommer vi att bli kanonnöjda. Sprillans nytt golv, gigantiska fönster, fin utsikt.
Bara känslan att man är "ledig", varenda dag, ger mig ett lyckligt pirr i magen bara jag tänker på det. Och planer har vi massor redan. På torsdag ska vi vandra i bergen, på lördag ska vi grilla hos några vänner till D och L, på söndag ska vi vandra igen och sen ska vi nog till Europapark, ett stort nöjesfält i södra Tyskland, på tisdag. Gott liv.

Efter två dagar här kan jag redan med säkerhet utlova en GRYM semester för er som vill komma och hälsa på. Och bäst av allt: vi bor här nu, om än tillfälligt. Vi bor här. Den känns verkligen riktigt, riktigt härligt.

* För er som inte vet: Jag och David har flyttat till Bern i Schweiz för att han är ny tränare för ett innebandylag här. Daniel och Linda bor redan här sedan två år tillbaka eftersom Daniel spelar i laget.

Vi flyttar ut, ni flyttar in.

Bästa lösningen: flytta utomlands ett år, hyr under tiden ut din superbraiga lägenhet till lillebror och hans kompis så du slipper oroa dig för dina prylar. Se sen till att de har inflyttningsfest innan du drar - så att du kan vara med på den. Så gjorde vi. Det var roligt.




... och kvällen innan lagade Anders och David taccos till mig mitt i flyttstöket. Fint pojkar. Och så tittade vi på feel good-filmen Big Fish av Tim Burton.

Kan man ens bryta snoppen?

Idag har jag varit hos läkaren, och sen på akuten, i 11 timmar, för att min rygg har ballat ur så att jag inte kan röra mig. Igen. Mycket smidigt. Men snälla mamma höll mig sällskap hela dagen och vi hade rätt skoj, sent ikväll var vi så trötta att vi fnissade i smyg åt ljuden från människor som hade ont, men bara åt dem som lät skojigt. Det var elakt men oundvikligt. Vi fnissade också åt en engelsktalande man som verkade ha brutit snoppen, han kved i alla fall och höll om den, medan en sköterska sa "Wait wait, så ska vi se här. Doctor come soon, come soon!"

Men nu har jag fått starka piller (hurra) så min plan är att bli bra i ryggen så att jag kan flyga på söndag, bada på måndag och vandra i bergen på torsdag.

Bern och alplandet, here I come!

Shufflepuck Café

Häromveckan förtärde jag och Per smarrig mat, öl och sköna barndomsminnen på la Sombrita på Linné. Vi har väldigt många gemensamma 80-talsminnen eftersom våra mammor jobbade halvtid och turades om att ha alla fem kids hemma om dagarna när vi var små. (Per går fortfarande som "Pelle Plutt" i min telefonbok, efter ramsan om den lille löse tån.)
De saker vi satt och mindes på la Sombrita var bland annat att jag alltid åt upp min glass långsammast - och att han då blev arg, att jag inte kunde skilja Pers tvåäggs-tvillingbröder åt när de var bebisar och att vi brukade pussas när vi var i treårsåldern. Ingen av oss minns direkt pussarna, men Per har nyligen sett det dokumenterat på video från slutet av 80-talet.

Ett av Pers tydligaste minnen var att min familj skaffade dator tidigt och att man satt och spelade Shufflepuck på den i "datarummet". Så jävla bra. 90-talet var grymt.

De bästa vännerna...

... är dem som det är värt att åka och hälsa på i nån random stad (säg Oslo), även om man bara kommer hinna ses ett litet slag. Och det är de som mottar en genom att man slänger sig på sängen så fort man ställt ner väskorna och bara pratarpratarpratar hela eftermiddagen, över ett glas vin och en medhavd kladdis.



Tack Nic för en superhelg! En super-söndag/måndag menar jag.

Ser du inte att det är reserverat här?

Idag fick jag frågan "Kan du flytta på dig? Vi blir fler sen så vi kommer att behöva hela bänken" av en kvinnlig uteliggare vid Valand.

Det tyckte jag var lite skoj.

Höjden av lyx.

När man är såhär gullig får man kräkas på vem man vill utan att det gör något.
Dagens rim: Klara - Sara - underbara.

Så gick det till när Anders för första gången...

... i sitt liv förlorade i Monopol.
Vi spelade, Anders var kaxig hela vägen. Även när jag började bygga hus. Sen hamnade han på Norrmalmstorg och med en förmögenhet på omkring 25.300 blev boten på 26.600 dödsstöten för den tidigare påstått obesegrade herrn.

Morgonen därpå:
Mamma (med ett vänligt flin): Jaså, ni spelade Monopol sen?
Anders: Ja, och det gick ju åt helvete.
Pappa (skrattandes): Förlorade du?
Anders: Ja, för Johanna körde samma taktik som jag. Man köper allt.

Nu undrar jag: finns det NÅGON som inte kör "Anders taktik" att köpa allt i Monopol? Bara undrar.

Vi var på loppis också; "Annas Kuriosa" nånstans ute i de småländska skogarna. Jag och mamma körde fel både på dit- och hemvägen, men det var det värt. (På ditvägen hamnade vi i en älgpark mitt i skogen, full med tyskar. Lite otippat, eller kanske inte, egentligen. Det är ju trots allt Småland.)

Så hann jag uppleva en "kniven på strupen"-deadline till slut.

Jag måste berätta om mitt allra sista pass på GP för sommaren, aka min allra första nära döden-upplevelse deadlinemässigt.
Jag jobbade kväll, som desk, och skulle sluta klockan 22. Allt gick skitsmidigt och vid tio plockade jag ihop mina saker för att gå hem. Då såg jag samlingen människor vid "min" redigerares bord. Hans dator hade krashat. HELA vårt huvuduppslag på utland var väck, och det var en minut kvar till sidorna måste skickas till tryckeriet. Oops.
Har vi ingen backup? tänker man ju då. Det hade vi, två stycken. Men de var också oförklarligt nog helt blanka. Vilket vi upptäckte efter att någon ägnat 40 minuter åt att gräva fram dem.

Då fick alla lite panik. Vi, som i alla på redaktionen, kom på ungefär en kvadriljon "tänkbara" (nåja) sätt att lösa problemet: ta en skärmdump och klistra in (räckte till upplösning för ca 7 x 4 cm) skapa en pdf av förhandsgranskningen (gick inte), rita om sidan (lite sent påtänkt när vi insåg att inget annat funkade).

Folk snackade om att "detta ju aldrig har hänt förut, så nära deadline". Jag tänkte "tack gud att jag inte är ansvarig". Till slut blev det såhär: redigeraren hann göra om uppslaget till upplaga två och tre, men ungefär 30.000 läsare fick reportagen - jag ljuger inte - "Kärlek på jobbet" och "Stjärnor bakom galler" (i princip uppfiskade från någon övningsmapp i någons dator) istället för ett uppslag om internationella klimatförhandlingar och tyfonen i Taiwan. Det var faktiskt väldigt komiskt, och inget att göra något åt, och jag skrattade högt för mig själv på vagnen hem. Jag tror att fler än jag gjorde det.

Att sluta kändes lite sorgligt - jag har verkligen trivts oförskämt bra - men lyckligtvis ska jag under hösten stringra för GP I Schweiz istället (hurra hurra hurra :D).
Så, söndagspasset med allt vad det innebar var finishen for now. Onekligen en minnesvärd avslutning!

Jag åkte hem, satte mig i bilen och körde ner till Bexet. Nu är jag LEDIG på obestämd tid, och det känns lika ljuvligt som märkligt.

Deep thoughts about the Shallows

Precis som jag skrev efter Obliqs senaste spelning, blir jag glad av att titta på folk som gillar det de gör. Det gör The Shallows, Martins band. De spelar så att svetten färgar deras svarta skjortor ännu svartare och tills rösterna når bristningsgränsen på ett perfekt lagom punkigt vis. Och alla i bandet har skägg. Bäst på gårdagens spelning på Henriksberg var:

* "Bandoutfiten"; svart skjorta, svarta shorts och skejtgympadojjor.
* Att trummisen lagom till den sista låten knäppte av sig sin skjorta i sann rockanda.
* Att en låt var på spanska.
* ... samt att en låt gick "Cha-cha-cha-Chapmans torg". Hurra för lokalpatriotism!

"Aareböötle" heter det tydligen, men vad vet jag, 150 mil bort?

De senaste dagarna har jag legat på klipporna vid havet varje dag. Very nice indeed. Sol och varmt. Pastasallad. Tid att umgås med vänner. Saltsmak på läpparna och sollukt på huden.

Men när jag får rapporter om det här sättet att bada av David (som redan stuckit ner till vårt nya hem i Schweiz) längtar jag ju hyfsat mycket dit. Det bara måste erkännas.

(VILKET JÄVLA VATTEN! OCH DET ÄR MITT I STAN! SÅ COOLT ATT JAG KÖR VERSALER!)




UPPDATERING: Okej, Davids bilder från badet i Aare var tuffa. Daniel och Lindas bilder från när de dagen efter badade i Aare från en gummibåt allihop, får mig att vilja strypa mig själv för att jag inte är där ännu.

En av de bästa traditionerna.

När jag och Sofia gick i högstadiet och gymnasiet hade vi något som vi kallade "Johanna-och-Sofia-onsdag" nästan varje onsdag. De dagarna gick ut på att vi efter skolan var hemma hos någon av oss, kollade på halvbra tv-program (det som bjöds helt enkelt, ett tag var det alltid Roswell) och så köpte vi allt gott vi kunde hitta på hemköp. Det vill säga BÅDE mat, glass, godis, chips och dip. Sen satt vi och frossade i oss det.

Igår gjorde vi ungefär samma sak. Först sol och bad vid havet, sen taccos, chips och godis och "det som bjöds" på tv. Jag gillar traditioner. Speciellt sådana.

Blåbär, hallon, lingon, blåbär, hallon, lingon

Im a fan.

Alltså, det är verkligen något visst med att se sin bror på scen. När L sa jag blir så kär, så kär, så kär under Sticky-spelningen igår förstod jag henne, det är verkligen något visst med att se någon nära stå där uppe. Själv blir jag så stolt, så impad, så glad. Så sjukt peppad.

Jag diggar verkligen när folk är passionerade inför det de håller på med. Det spelar inte så stor roll vad det är, men jag gillar helt enkelt folk som bryr sig. Därför älskar jag att se A, D, J och J stå där på scen och bara rågilla vad de gör. Man ser det på deras ansiktsuttryck, på sättet de rör sig, på de omsorgsfullt men ändå casual valda detaljerna på scenen och man hör det såklart ännu mer i musiken.
De stunder jag ser Obliq på scen, tillhör de stunder då jag är som lyckligast. Jag blir så överväldigande glad av att de är så bra, och av att de är så bra att de kan hålla på med musik på riktigt. Det är fan hur häftigt som helst.

Jag promenerade hemåt runt fyrasnåret och snodde med mig en Obliq-affish från en papperskorg på andra sidan kanalen. Lite som ett besatt fan.

VM i disträskalle

Jag har lunchat med Martin varje dag den här veckan på GP.
Inte förrän idag (onsdag, dag tre!) märkte jag att han har ett gigantiskt gips på vänsterarmen. Han ramlade tydligen i söndags och bröt båtbenet.

Väldigt uppmärksamt av mig.

Kalaskalaskalas

Alla ni som var här i lördags på min något försenade 25-årsfest: TACK! Jag hade sinnessjukt roligt och det var skitkul att så många av er fick träffa varann.

Dagens roligaste person:

Den gamle mannen jag sprang på i nordstan, med tjocka tjocka glasögon och en reklamskylt med texten "STÖD SVÄLTANDE EJDRAR". Till det hade han en fjärrstyrd ejder, pimpad med allt möjligt glimmande som for omkring runt honom. Bland annat hade ejdern en myntkorg på ryggen där det låg kanske 19 kronor.

Jag. Fattar. Ingenting.

Nacksving och Piraten

Häromdan hängde jag och Karin på Nacksving med brorsorna när Strandvägen spelade in lite nya songs. Sen drack vi öl på Södra Liden, och undrade:

* Hur upptäcker de de där minimaliska skillnaderna som avgör om inspelningen "satt", eller ska tas om [400 gånger]. Alla i studion kunde sitta och snacka och plötsligt bara vända sig om och säga "JA! Ta DEN!", när samma snutt spelats en halvtimme. Jag är impad.

* Varför vill Peter Piraten [pirat som i sjörövaren, inte fildelaren] fylla på sin avskavda tand med guld? Är det för att komplettera pirat-tatueringarna och de påsydda pirat-lapparna på jeansjackan?

Tjusningen med småstäder

(Å, när David bloggat om det här kom jag också ihåg att berätta om utflykten vi gjorde på min födelsedag.)

Vi tog en sväng från stugan in till city -det vill säga Hylte- och bakom Lantmännen mitt emot gamla Engwalls mack var det "Försvarsutförsäljning".

Haha, det låter som att de säljer massa militärgrejer, sa jag och garvade. Det skulle jag såklart inte ha gjort, för det var EXAKT vad de gjorde. Inte bara gamla kalsonger (oh my god vad hemska), och militärjackor (stora som hus), utan också enorma uråldriga maskiner, kanske femton marinblå volvobilar och många olika sorters militärfordon.

Fynda en bandvagn, någon?

Sjukast av allt var nog ändå att de få saker som man faktiskt ville köpa var svindyra. Gammalt halvtrasigt konduktörs-myntrör: 300 spänn. Ful men cool slitstark permissionsbag: 200 spänn. Vi var nära att slå till på en fältapa (nån sorts cool gammal telefon i en väska) men förstod snabbt att de inte direkt går att plugga in i väggen hemma.

Jag är lite ledsen att en av militärfordons-spekulanterna (han i fransiga jeansshorts, långt hår och tubsockar i adidastofflor) inte syns på någon av bilderna. Han personifierade hela tillställningen.
Ni får helt enkelt nöja er med mannen i röda crocks, slips och truckerkeps som sålde ål från bagageluckan på sin volvo och undrade om vi snackade tyska. Tänk om han trodde att vi var turister! Vi som smälte in så himla bra.

Bonusinfo: David är ju i Jönköping i sommar och spelade poker i veckan med några grannar till en kompis. Han nämnde då att han skulle till "världens finaste ställe, som ligger utanför en liten håla: Hylte". Tre personer i pokersällskapet började skratta, och det visade sig då att de kom från Hylte. Vad är oddsen?

Så vips blev man 25.

Jag minns när jag var 17, då kändes det verkligen som att man skulle vara en helt annan människa vid 25. Det är jag inte. Eller jo, förresten, kanske är jag det. 25 är jag hur som helst numera! Födelsedagen firades i världens bästa Bexet. Det var mycket bad (den sinnessjuka värmen höll i sig) mycket kortspel, fiske, fikor och jag har fått så mycket fint att jag är alldeles, alldeles mållös.

I måndags lunchade jag med Johanna. Då fick jag det här (också fint): En rosa ros, ett kort med en same på, och ett par färgglada blanka trosor med volang och en blå rosett, baktill. Dessa tjusiga fick hon mig att plocka upp mitt på lunchrestaurangen där det säkerligen vimlade av GP-kollegor. Tack vännen!

Dagen då Michael Jackson dog...

...drack vi öl. Först på Kobbarnas väg, sen på Tranquilo och sen i Calles lokal vid Järntorget. Och trots att jag inte lyssnat på MJ nämnvärt mycket i mitt liv, var det hans dödsbesked jag minns mest från kvällen.
Det, och det faktum att Andreas inte kunde släppa det hela utan mobilmailade med sin bror om "chocken" resten av kvällen.

Det blir inte alltid bra...

... bara för att man försöker vara snäll.

Noah och Jorun vid havet i lördags.

Duh...!?

Dagens genidrag på Eklandagatan

1. Sätta fast lakanet under bäddmadrassen med säkerhetsnålar, och sen på samma sätt sätta fast bäddmadrassen i resårbotten, så att den inte kan glida ner.

2. Laga skärp med superlim.

Midsommar i Lövhult

Vad bättre finns än att fira midsommar på ett ställe som låter som taget ur en Astrid Lindgren-bok? Lövhult, Björns föräldrars hem, ligger någonstans ute i skogarna utanför Lerum och där finns två små minihästar som heter Max och Blixten. De har otroligt korta ben och ser båda två lite ut som åsnan i Shrek.
De två gånger jag tidigare varit i Lövhult har där serverats frukost efter första etappen på den årliga kanothajken. Som midsommarställe var det minst lika bra! Emma hade gjort äkta hemgjord lettisk midsommarost och bakat Per Mobergs pavlova. Johan langade fram perfekt kyld saffrans-nubbe och Björn arrangerade luftgevärstävling (Malin vann och jag kom inte sist). Det lilla regn som kom höll sig till tiden då vi ändå satt i tältet och åt, och min kladdkaka smakade bra trots att jag haft i olivolja i stället för smör.

Precis som det ska vara.

Första dagen på GP Utland.

Jag fick ett alldeles eget kontor (...and how I love it!) och fick skriva långt om det politiska läget i Iran. Så nu kan jag väldigt mycket mer om Iran än jag kunde i morse. Hurra for being a working woman!
Man känner sig så duktig när man kommer hem också, efter att ha gjort ett dagsverke på riktigt.

Nu ska jag nog ta en andra portion glass. Mmm...belöning.

Pang-kakor

Ikväll har David och jag lagat pannkakor. Självklart gjorde vi det inte helhjärtat och producerade inte färre än fem sorter:
* Vanliga, stora tunna
* Plättar
* Chokladplättar
* Ugnspannkaka
* Ugnspannkaka med falukorv
Tillbehör: glass, hallonsylt och stekt falukorv.

Det här med falukorven är ju väldigt, väldigt konstigt och naturligtvis Davids fel. Så fort vi börjar snacka om pannkakor springer han bort till skinkdisken på ICA och håvar upp falukorv av billig sort. Jag brukar oftast skratta lite hånfullt, liksom "mje he he, ditt freak!".

Men, så googlade han "pannkakor falukorv", och det visade sig att han inte är ensam! Nej nej, snarare en nybörjare. Här kommer några högintressanta utdrag från inlägg på ett matforum:

1. Hej! Det har alltid varit så, iaf enligt mig, attt pannkakor och falukorv har passat tillsammans, det är så himla gott! Jag fick veta utav kompisarna att jag var koko men utmanade dem att prova. // Nu kan de inte äta pannkakor utan falukorv längre!
2. Det låter inte så konstigt. Jag vill ju alltid ha hårt bröd med falukorvskiva och självklart kaviar på, till pannkaka.
3. JAAA!!! Kaviarkorvmackor!! Supergott!! Vad bra att du påminde mig...åt massor med dylika under 80-talet.
4. Kul att fler nappar på de här! Nåt salt till pannkaka är ett måste, det händer att jag öppnar en burk matjesill till pannkakan.
5. Vita bönor i tomatsås till pannkaka. Pannkaka och inlagd gurka.
6. Det är inget jag provat men själv äter jag gärna stekt fläsk till tunnpannkakan med lingonsylt.
7. Åt det senast igår men då använde vi en av dessa "vad -heter-de-korvarna" Ciritzo, tror jag att det var. Uppstekt ungspannkaka alltså och naturligtvis med sylt. Smarrigt.
8. Vi äter pannkakor med hotdog skurna i mindre bitar..Det har vi gjort länge.// Nu kan vi inte heller äta pannkakor utan korv..det blir mera mat liksom...

... och så den helt underbara, ärliga och helt sonika:
9. Nej, det där är nog inget jag vill prova.

Jag håller nog i sanningens namn mest med number nine.Sen tror jag att David skiljer sig från de andra genom att äta falukorv OCH glass OCH sylt, på pannkakorna.

Bald sind wir Bernish.

Att för första gången besöka en stad som ska bli ens hem i nästan ett år innebär någon sorts skräckblandad förtjusning. Man är otroligt nyfiken och samtidigt lite rädd att inte gilla den.

Men jag gillade Bern, jättemycket. Vi har varit där några dagar nu och lämnat ett första lass väskor och bekantat oss med stan och diverse människor.
Nästan allting med Bern var bra. Det är sinnessjukt vackert. Utbudet av...ja allting, var mycket större än jag hade väntat mig. De har massor av biografer och det finns film som INTE är dubbad (men textad på både tyska och franska samtidigt). Floden som går som ett kantrat U runt hela stadskärnan är helt grönturkos och klar och ser ut som på låtsas. Precis som alperna i bakgrunden som har snö på topparna, trots att det är sommarvarmt. Schweizarna är löjligt trevliga och glada. När man hör något som låter som en koklocka, så är det en koklocka. Det kan nämligen gå omkring kor och beta i sluttningar mitt i bostadsområden. Samtidigt är stan verkligen en stad, proppad med mysiga fik, butiker och restauranger.

Så. Nu kan alla som känner oss börja planera in när ni ska hälsa på. När kommer ni? =)

(Jag måste för övrigt också bekänna den orimligt stora glädje/lättnad jag kände när jag insåg att det finns flera stycken HM, och även Zara. Man ska definitivt inte underskatta betydelsen av att ha ett HM inom räckhåll.)

Tyskland som vi oundvikligen kört igenom har inte heller gjort oss det minsta besvikna. På vägen ner tog vi in på hotell i Frankfurt för att kunna se Sverige-Danmark i fotbolls-VM-kvalet (oh denna massiva besvikelse!) och på vägen hem stannade vi i Soltau och tillbringade en hel dag i Heide-Park. Som Liseberg, fast mycket större. Många fler berg-och-dalbanor. Jag älskar att man får vara barn fast man är 25.

för vi har tagit... exaamen!

Det är svårt att tro att hela journalistutbildningen redan är klar när jag tänker på hur vi alla satt nervösa och skrev antagningsprov på Sprängkullsgatan i december -06. Men nu är den finito. Vi är färdiga journalister som ska ut i arbetslivet och bli vuxna på riktigt och det känns roligt men också lite sorgligt. Helst vill man ju plugga alltid.
Examensdagen i fredags blev i alla fall allt vi hade hoppats på; i skolan bjöds det champagne, vin och jordgubbar och lärarna hade förbrett ett roligt quiz och ansträngt sig. Vi fick fina ganska oseriösa diplom också som data-Heiki hade gjort. Det kändes fint.
På kvällen var vi symboliskt nog där vi en gång hade den allra första tentafesten; hemma i rivningshuset på Guldheden hos Christopher Friman. Klassens allra bästa fixare hade varit där och satt upp ballonger (vad bra ni är), alla tog med mat (Malins och Björns paj var oförglömlig), dansgolvet var tätbefolkat nästan hela tiden, Chris lärde sig att hans köksskåp går att stänga och altanen rasade inte ihop. Den höll faktiskt ända fram till morgonen, då fåglarna började låta, himlen blev ljus igen och vi fortfarande satt kvar.

En sån kväll var det.

En sån som aldrig vill ta slut. Men till slut var den tvungen att göra det. Jag och David har bilat till Schweiz och Bern och vi drog tidigt i lördags, så tidigt att jag aldrig ens hann gå och lägga mig. Det blev med andra ord precis som jag hade tänkt mig.

Klara Emma Carin Gottfridsson

Den 4 maj föddes världens finaste lilla bebis: Klara! (Sprillans ny dotter till min kusin Sara och hennes Johan).

Jag är fullkomligt upp över öronen förälskad i henne och längtar ständigt efter att få snosa på det lilla fjuniga huvudet igen. De här bilderna tog jag när hon var tio dagar gammal och vi bjöd in oss själva på fika.

Ice ice baby

Fram tills nu hade varken jag eller David ätit Ben&Jerrys. Glass för 53 kronor halvlitern står inte så högt i kurs när man kan köpa två liter vaniljglass för 11 kronor och själv blanda i lite oboypulver och salt för gourmetkänsla. Men häromdan kunde vi inte motstå frestelsen att prova: VAD gör att de kan ta ett sånt jävla överpris?

Nu förstår vi precis. Mmmm.....chokladglass full med stora bitar kladdiga mumsiga fudge brownies.

Det börjar på I och slutar på dyll.

I badrummet i vår sommarstuga bor en pinuppa. Hon är rackarns stilig med randig badhandduk och blont böljande hår, samt en fot som är sådär naturligt balettsträckt. En sån fot ville jag alltid ha när jag var liten, en välmarkerad hålfot, ungefär som på Barbiedockorna. När vi renoverade i Bexet för ett några år sedan efter översvämningen hittades pinuppan på vinden. Fick inte morfar hänga upp den för mormor när de byggde Bexet 1954? Ingen vet varför hon glömts bort, men nu är hon avdammad och upphängd.

De senaste dagarna har gått i tecknen av ett enda ord: idyll. Jag fattade det visa beslutet att åka med mamma och pappa ner till Bexet och det ångrar man ju aldrig någonsin. S-p-e-c-i-e-l-l-t inte när det är 25 grader varmt, ljusgrönt på alla träd, solvarmt vatten i sjön och det bjuds på våfflor med grädde och svenska jordgubbar i trädgården.

Alla vetenskapliga undersökningar visar att Bexet är den allra vackraste platsen på jorden.











Men det var liksom inte slut där. I söndags kväll, väl hemma i Göteborg igen, drog vi nämligen till klipporna vid smitten med Kalle och Therese för att grilla och fiska plattfisk vid/i havet. Följande hände:

• Grillen vägrade tutta eld.
• Vi fick ingen fisk.

Nummer ett löste sig efter trägen pyromanverksamhet och skälet till nummer två var lätt att utröna: vi bottenmetade efter plattfisk på ett ställe där hela botten var täckt av tång. Inte så många plattfiskar på lur, därvid. Trots dessa minimala missöden var det en kväll av äkta prippsblåkaraktär och jag fantiserar redan om att det är just så resten av alla sommarkvällar i år ska se ut.





Idag var det soligt igen och jag stack hem från skolan tidigt. Då gjorde vi två saker. 1. Åkte till Smitten och badade. 2. Åkte till Udéns Sport och köpte varsitt par nya skidor.
Märklig kombo, men i andra änden av sommaren bor vi ju i alperna!

Jag luktar sådär.

Skämmigast under presentationen av exjobbet idag:
Jag och Johanna trodde att man skulle fylla 10 minuter. När alla snackade om sina exjobb i cirka 30 sekunder förstod vi att vi varit lite fel ute. Sist av alla ställer vi oss upp, och -tadaa- slänger fram vår presentation. Som är 8 minuter och gjord i Power Point. Utan ljud.

Extra krydda kom när Erik H mitt under de allvarligaste bitarna om hiv/aids skriker rakt ut "Vad är ett hospice?" och uttalar det hoe-spice. Vi mumlar något om 'den sista vården för döende' och visar en bild på ett svältande barn. Då skriker han "spice girls!". Det blir tyst. Sedan "Är det den sista spicegirlsmedlemmen eller? hoe-spice". Alla skrattar och vrider sig lite obekvämt samtidigt som det kommer fler bilder på svältande barn.
Lärar-Torsten, som nästa vecka ska examinera just vårt arbete, tittar ner i sina papper.

Stämningen hade redan från början blivit väldigt konstig när vårt fnitter över powerpointmissen stod i kontrast till det allvarliga budskapet, och blev inte direkt mindre konstig av Eriks utspel.

Åh, vad du kommer att fattas oss Erik. Det är verkligen något befriande över folk som agerar semi-tourettes i helt fel lägen.

Som alltid när man är klar med något rättså jobbigt och äntligen blir ledig, har jag idag också blivit sjuk. Jätteont i halsen och sånt. Det har däckat mig i sex timmar och nu har David googlat "huskur förkylning" och letat fram att man ska äta stark indisk mat. Därför står han nu i köket och gör linssoppa, chicken punjabi med köttfärs och yoghurtsås. Och kuckelimuckmedicin av laktits och choklad.

Sen har han också rott ihop följande huskur till mig:

* ett helt paket koncentrerad apelsinjuice, i ett svinstort Hoegarden-glas (som jag och Martin Lu stal från en bar i Danmark en gång)
* saften från en hel citron
* tre stora skedar krossad vitlök (vilket motsvarar ugnefär en hel vitlök)
* piripiri
* några dl vatten.

Vem som helst förstår ju att jag snart kommer att lukta något ohyggligt. Värst blir det nog för David själv som måste sova bredvid mig. Han är beredd på att öppna ventilen i sovrummet säger han. Enligt ett första utlåtande är "den dominerande odören från min andedräkt: vitlök".

________________________
Update: Kom just på att jag ska till tandläkaren i morrn 8.30. Stackars stackars tandläkar-Uffe. Att döma av Davids asgarv är risken att jag aldrig mer får komma tillbaka ganska stora.

Befrielse och bröllop.

I fredags lämnade jag och Johanna in vårt exjobb. Det var en ljuvlig känsla, senaste veckan har varit lite av en koma av slit och ältande över detaljer. Vi har levt i en bubbla, suttit massor av timmar i sträck tillsammans eller på varsitt håll och sms:at 22 gånger per dag.

Nu är det över.

Och det känns jävligt bra. Och det blev himla bra också, tycker vi. Spännande reportage och fina bilder. Lättnaden vid själva inlämnandet var stor, vi transformerades till 12-åringar och sprang omkring hand i hand i strumplästen i skolan och ropade "Torsty!?" när lärar-Torsten var försvunnen.

Resten av helgen har jag fått fira genom att gå på bröllop, för Johan Jihde och Jorun Steijner har gift sig på Öckerö. Det var varmt och soligt och väldigt, väldigt roligt. Under festen på bryggan på Hönö dansade vi oss ömma i fötterna tills man kunde ana en gryning på andra sidan havet.

Kanotsuccén del II

I helgen var vi tillsammans med tolv andra någonstans i skogen någonstans utanför Lerum. Där paddlade vi kanot till en ö, och på den ön tältade vi, allt enligt traditionen (som inleddes förra året såhär års). Den här gången fick vi dock ingen gädda, och Kristoffer hade mer kläder med sig.
Såhär jättejätteskoj och mysigt och bra var allting under hela (nästan, se nedan) helgen:









Sen kom stunden då vi skulle paddla hemåt och vinden valde att jobba på med storm. De flesta av oss kom ingenstans. Jonas och Jonny kantrade och låg plötsligt och guppade med sin packning i 9-gradigt vatten. De kunde inte röra sig men flöt sakta men säkert i riktning mot en ö. Malin och Emma var närmast men panikade lite lätt och Malin tappade sin mobil i sjön. Plopp. Till slut var vi åtta personer, inklusive de nedfrusna stackarna, som tagit oss iland på samma ö. Efter ett tag kom Björns pappa Lasse och räddade oss i en båt. Vi fick paddla ut i vågorna igen och kasta oss efter ett rep, och sen blev under relativt säkra omständigheter bogserade till lugnare vatten. Inte hade man trott att en kanoting kunde bli så äventyrlig. Ganska så spännande ändå tyckte jag.


(Några av bilderna snodda från fellow kanotpaddlare, några är tagna med min något besynnerliga mobilkamera)

Om ensamhet och skrik i natten.

Jag är en person som verkligen kan uppskatta att vara själv. Men just nu tror jag att kontrasten kan ha blivit lite för stor efter att ha varit med andra människor konstant, dygnet runt, i en hel månad (Undantaget: 20 minuter när jag var förkyld i vårt dorm i Durban och Johanna lade sig på taket och solade. Sen hade vi så tråkigt på varsitt håll att hon kom ner och hörde mig hosta istället. All annan tid tillbringade vi ihop).
Trots att jag och Johanna träffar varandra i princip varje dag nu och även sms:ar och ringer hela tiden, krävs tydligen en viss avvänjningsperiod. Beviset skedde igår natt. Jag hade svårt att sova, låg mest och vred mig. Jag måste nog ha halvsomnat åtminstone, för efter ett tag satte jag mig upp i sängen och stirrade på andra halvan av min dubbelsäng, där jag tydligen förväntade mig att Johanna skulle ligga. Jag minns att jag tänkte "men, det där är inte Johanna, det är ju bara en randig kudde. Var ÄR HON?".

Sen hände det sjuka. Jag ropade rakt ut: "Johanna", ganska högljutt och frågande, med blicken fäst på den halvöppna sovrumsdörren. Någonstans där tror jag att jag vaknade till på riktigt, för då insåg jag:

Johanna är inte här. Det är inte så konstigt, för hon bor ju nämligen inte här. Det här är ju min lägenhet. Och det är mitt i natten.
Sen lade jag mig ner på kudden och somnade.

Nu är David på Azorerna och jag längtar hem honom så mycket att det gör ont.

Hej hej sommar.

Att komma hem till ett soligt Göteborg när fåglarna kvittrar och det regnar små rosa blomblad från träden utanför skolan är fantastiskt. Speciellt när det råkar bli valborg och alla människor är lediga så att man kan träffa dem igen efter resan. Jag träffade till exempel min höggravida kusin Sara, som förmodligen har en superwoman-dress under den blommiga sommarklänningen. Hon skulle ha fött barn i lördags, men det hade jag nästan svårt att tro på när hon kom cyklandes till slottskogen och berättade att hon just varit på gymet och kört det sista träningspasset. My gosh, en sån gravid quinna ska jag också bli en dag! (Till bebisen: din mamma är verkligen skitvacker och det var skoj att känna dig buffa på min hand genom magen, men snälla kom snart. Vi längtar ihjäl oss efter att träffa dig.)

Dagen fortsatte med mer sol, glada människor, Håkan Hellström-soundtrack, glass och gräsmattor. Jag mötte mina föräldrar och käkade pannkakspicknick vid näckrosdammen när mammas kör hade sjungit där och till pannkakorna hade vi färska hallon som var rödare än rödast.



En stund senare satt jag på vagnen och älskade Göteborg och försommaren. Vi grillade i Sandarna hos Martins trummis och sen dansade vi bort natten på Svanen på Jazzhuset (varför prova något nytt när det gamla är så bra?). Martin jitterbuggade mig tills svetten rann längs ryggraden och tills håret, om man överdriver lite, snuddade taket över dansgolvet under de många lyften. Martin är en lyftens man.

BIG FIVE! the very end...

Sista inlägget!
Dock inte det minsta, det kan jag lova (varna för) redan nu. Vi befinner oss nu där vi började, i Johannesburg, men har nyligen tillryggalagt en upplevelse som var spännande och väldigt adrenalinhöjande. Vi har varit på en tvådagarssafari i Krugerparken (och i Drakensbergen). Vår guide på turen var Dave, en 40-something tredagarsskäggstubbsman med diamantörhänge och ”you girls” som absoluta favorituttryck. Dave äger hostelet tillsammans med sin fru Bella, och att bo hos dem kändes ungefär som att vara hemma hos några gamla vänner.
Allt har under hela resan flutit på så bra för oss, så när det stod klart att vi var de enda gästerna på Krugertrippen kändes det alldeles självklart. Men inte desto mindre lyxigt! Vi kunde skutta omkring i bilen hur mycket vi ville och kuta mellan säten och fönster för att få bra bilder av alla djur vi skulle komma att se under safarin.

Vi gick upp i svinottan för att komma fram till Kruger lagom tills solen gick upp över det buskiga savannlandskapet. Redan efter någon minut sa Dave ”Girls, look for animals!” och vi hade nog inte riktigt tänkt oss att man verkligen kunde få syn på dem så snabbt. Att det ens bor massa häftiga djur där kändes totalt overkligt, tills vi fick se dem med egna ögon. Det började med att Johanna såg en impala (antilopdjur) och sen var det igång. Nästa syn var en stor flock hyenor som sov på vägen och vaknade till när vi kom körande. De såg på pricken ut som styggingarna i Lejonkungen. ”You girls are SO lucky, we havent seen them in a while” skrek Dave vid ratten och vi kände oss sjukt bra trots att inga skills egentligen var inblandade. Jag menar, det är svårt att missa djuren när de springer i flock rakt emot bilen.
Vi såg en zebra och efter en stund även en giraff. Jag (Johanna L) var överlycklig eftersom giraffer var mitt främsta mål, de ser så oerhört roliga ut och jag blev inte det minsta besviken. Upphetsningen i bilen steg allt eftersom och när Dave sa ”thats another hyena…. NO! It’s a LEOPARD!!” och tryckte gasen i botten tittade jag och Johanna på varann med gapande munnar. Vi såg den, men den pös iväg snabbt. Vi väntade länge i andlös tystnad, allt som hördes var Johannas mumsande på ingefärakakor och den banan jag tagit med till henne eftersom jag visste att hon skulle bli hungrig. Vi känner varann by now. En stund senare fick vi syn på leoparden igen när han sprang över vägen. Stoltheten ökade, leoparder är ju ett av de allra svåraste djuren att få syn på.

Efter det hände någon helt, helt fantastiskt. Dave tvärnitade plötsligt och svängde in på en liten väg till vänster. Där gick tre lejon med majestätisk gång och guldglittrande päls, två honor och en hane med stor Lejonkungen-man. Vi var alldeles intill dem i 20 minuter, och med genom våra helt öppna fönster såg vi lejonen rakt i ögonen på en meters avstånd. Vilda lejon, som var ute på jakt. Det var en obeskrivlig känsla. Vi fick inte luta oss ut, lejonen är vana vid minibussarnas silhuetter men om man bryter den kan de gå till attack. Vi höll noga in armarna, men det var lite frestande att sticka ut huvudet och kameran titt som tätt. Några gånger morrade lejonen mot bilen men mest lät de oss vara. Extas är inget ett överdrivet ord för att beskriva vad vi kände.










Resten av dagen fortsatte i samma anda, vi såg djur överallt och redan före lunch hade vi bland annat avverkat de eftersträvansvärda BIG FIVE; lejon, leopard, buffel, noshörning och elefant. Just elefanterna var också en otrolig upplevelse, vi såg flera och plötsligt brakade den största vi sett fram genom träden och kom gående emot bilen. ”Stop taking pictures!” viskade Dave. Sen satt vi helt blickstilla när det enorma djuret smekte bilens utsida. Vi höll andan och tittade på varann med lyckan strålande ur ögonen. När bjässen hade passerat berättade Dave att de lätt kan välta en minibuss om man skrämmer dem, och vi var glada att vi inte förstod det förrän efteråt.

Det är omöjligt att åka omkring på safari utan att skriva en lista på vad man sett. På vår lista stod det slutligen 29 djur, 30 om man räknar med en giftig (men död) svart mamba. (Daves och Bellas 16-årige son blev övrigt dagen innan biten av en jättegiftig orm, och det dröjde rätt länge innan de visste att kan klarade sig och inte behöver amputera armen. Han gillar att samla ormar och försökte fånga den med händerna...)

På kvällen var vi på nattsafari i en stor jeep och såg springande lejon, genets, brölande noshörningar och förskrämda feta flodhästar. Helt ofattbart att de är de som varje år dödar flest människor i hela Afrika, de är liksom bara tjocka och väldigt griniga. Bad combination. Viktigt var också att vi såg en giraff som reste sig upp från liggande läge! (David, det mest konkreta bevis vi har på att de faktiskt kan lägga sig ner. De sover bara 20 minuter per dygn så det var bra tajmat av oss!)

På kvällen hade vi braai (barbeque) under den afrikanska stjärnhimlen och följande dag drog vi upp i bergen till världens tredje största canyon. Utsikten var smashing överallt vi kom,
canyonen är 800 meter djup. Vi föreslår att vi helt enkelt kikar på bilderna för att se. (Mammor kan titta lite med ena ögat. Vi satt rätt långt ut på klippavsatsen).




Eftersom det här är slutet har vi också listat några highlights från vår månad här, för er som är sugna på att läsa mer ;)

* Alla vi möter är sjukligt fascinerade av att vi båda heter Johanna. En kvinna som skulle sälja biljetter till oss per telefon blev så exalterad över det att jag var tvungen att berätta om Sverige, länge. Telefonpengarna tickade ner och inga biljetter blev beställda.
* Kapstaden, på vårt hostel: Vi hör steg utanför vårt rum, där det är en liten hall. Vi hör stegen stanna, det är tyst. Sen kommer världens längsta, blötaste, ljudligaste prutt. Vi hör personen gå iväg igen. Tack för den!
* Kapstaden, gatan: Johanna W ser en skylt med bussarnas tidtabell. Det står beskrivet att vit text står för tiderna då bussen avgår här, och svart text för tiden då den avgår från stan. Johanna sätter en äppelbit i halsen och utropar på allvar: Vadå White och Black?! Vad FAN är det här!?
* Vi har klippt mitt hår med en ganska trubbig kökssax som vi lånade från det allmänna köket på ett hostel. Salongen var en trång toalett. Konstigt nog blev det rätt fint.
* Kapstaden, marknad: Jag står vid en jobbig försäljare som jag bara vill bli av med. Jag ber Wiman att ropa på mig så att jag får en anledning att gå. Hon lyder. Då stegar försäljaren fram till henne, pekar vilt på henne och säger ”Is THIS one leading the way?!”.
* En liten stund senare, på samma marknad, tar Wiman en bild av en väska gjord av kapsyler. Mannen som säljer den blir fly förbannad och skäller ut henne med orden ”you might go home now and make another one! This is ART”. Tanken på Johanna sittandes vid sitt bruna Ikea-bord med en bunt kapsyler och ståltråd kändes ganska rolig at the time.
* Varje gång vi dricker någon form av läsk, är jag (Johanna L) rädd att flaskan ska läcka i väskan så jag skruvar åt den så hårt att vi inte kan öppna den. Hur mycket vi än försöker. Det börjar bli lite enerverande och är en rätt så onödig egenskap jag besitter.
* Vi har blivit så fästa vid varann att varje gång någon av oss går på toa har den andra lite tråkigt. Vi förstår själva att detta inte är helt normalt. Dessutom har vi kommit på hundratals saker som vi är precis likadana med, och ibland undrar vi lite om vi är samma person.

I morrn bitti ska vi shoppa goda viner, och knalla runt en stund i en av kåkstäderna här i Jo’burg tillsammans med en sydafrikan vi traffat pa vart hostel. Det blir slutet på sydafrika för den här gången. Snart ses vi där hemma!
Puss och kram och tack för att ni orkar läsa och maila oss och kommentera och bry er, finaste människor!

Och skulle man vilja se fler biler kan man göra det här. Eller på facebook inom kort.

Moçambique -check!

Hej käraste!
Vi ska för en gångs skull försöka att hålla det här lite kort. Sammanfattningsvis har vi nu ägnat Moçambique sex dagar av vår resa . En helt otroligt fin vecka!

Vi började med en dag i huvudstaden men placerade oss redan tidigt nästa dag på en hyfsat obekväm och hyfsat fullpackad minibuss. Detta lilla, trasiga och ytterligt högljudda fordon tog oss på nio smärtsamma timmar (inklusive två däckbyten och endast en tiominuters bensträckare) norrut till Tofo, en liten by på kusten.

Tofo kan beskrivas som ett riktigt klassiskt vykortsparadis. Ett ställe som man egentligen aldrig vill lämna. En fullkomligt smashing sandstrand, en liten marknad med rostade cashewnötter i plasthinkar och afrikanska saronger, barer utmed stranden, underbara människor, fantastisk mat, bambuhyddor och idel vita leenden. Ser ni det framför er?
Vi ägnade en hel dag på en varm stenpir med pocketböcker, p3-dokumentärer och avokado och nybakat bröd från marknaden. Johanna W blev brun, Johanna L blev svart.
Kvällarna har varit helt underbara med kall öl och skaldjursmiddagar vid de små träborden. Såskletiga fingrar och tårna djupt nerstuckna i sanden. I Tofo behöver man inte använda skor.







En stor besvikelse måste vi dock nämna. På ett tidigt stadium insåg vi nämligen att utanför Tofo är chanserna stora att få se valhaj. Vi blev alldeles till oss vid tanken på att få simma bredvid de enorma valarna! Snabbt drog vi ihop ett gäng och bokade en snorkeltur. Lyckligast över detta blev nog Lagerforskan som har åtrått åsynen av en valhaj sedan hon tog sina första dykarandetag.

Så ni förstår att vi blev besvikna när vi vaknade på tisdagsmorgonen av tjutande stormvindar och ett ihärdigt hällregn. Himlen var envist stålgrå åt alla håll och vågorna farligt höga.

Givetvis var snorkelturen inställd. Det gick inte att dölja besvikelsen men Johanna L stålsatte sig och krystade fram ett ”det är okej” och ett leende. Vi åkte in till fiskebyn Inhambane och tröstade oss med lyxlunch och gott portugisiskt kaffe (en kolonial rest av det bättre slaget) och det kändes rätt bra till slut. Men ändå: en liten förlust.

Dagen efter återvände vi till Maputo. Väl där stötte vi på motgångar: inga lediga rum! Första gången på resan. Med cirka femtio kilos packning på våra taniga axlar resignerade vi, åt lunch och bestämde oss för att allt skulle bli roligare med lite caipirinhas innanför västen. Med bara några timmars sömn och ingen mat i magen blev det verkligen det! Vi garvade oss hela vägen till ett avlägset hostel som kunde ta emot oss och sedan sov Johanna W djupt i två timmar.

På kvällen besökte vi den omtalade fiskmarknaden med det fantastiska konceptet som ännu inte nått Göteborg: gå till marknaden, köp din fisk, gå vidare till restaurangen, låt dem tillaga den. Ät och njut. Vi valde ett kilo wrasse och fick den tillbaka grillad och indränkt i rikliga mängder citron, vitlök och örtkryddor. Till detta ett berg av potatoe chips och små skålar fantastiska såser. Helt underbart!


Sedan mötte vi upp med Laxi (Johannas kompis Charlottes Maputokompis. Charlotte har bott i Maputo, reds. anm.). Laxi pratade nästan ingen engelska men var fantastiskt söt och tog med oss till en bar med sjyst livemusik och grym stämning. Vi dansade och semiskämdes och hade så himla kul!



Nu har vi lämnat Maputo och befinner oss i Nelspruit i Sydafrika. I morgon ska vi två och guiden Dave ut på en exklusiv tvådagars safari. Två lyckliga kvinnor och en man i en jeep. Samt allt vad Sydafrika har ett erbjuda i vildmarkdsväg. Vi vill inte avslöja för mycket men förväntningarna är skyhöga och peppen likaså. Det känns ungefär som kvällen innan julafton!

Det här blev ju kort och koncist precis enligt målsättningen. Hoppas att ni orkade läsa! Nu är vi snart hemma igen och börjar så smått längta efter er. Men just nu längtar vi mest efter lejonen! Hörs snart! Pussar och kramar.
Johannorna.

(Mera mera finns här.)

Fattigdom i KwaZulu Natal, bergsmonarkin Swaziland och ett myllrande Maputo

Sedan vi lämnade Durban för några dagar sedan har vi verkligen varit med om saker som inte liknar några tidigare erfarenheter.
I torsdags tog vi en lokalbuss (vi börjar tröttna på att alla säger att allt är så himla farligt hela tiden, lokalbussarna är kanon) till världens minsta ställe, byn Gingindlovu utanför det också lilla stället Eshowe. Därifrån hämtades vi upp av nunnan Priscilla, som tog oss långt ut på KwaZulu-Natals landsbygd över stora böljande kullar och forbi massor av sockerrörsplantage. Hon körde sin rostiga 21 år gamla Toyota över mark så bucklig att det kändes konstigt att vi alls kom fram. Här ute mitt i ingenstans fanns en annan värld än vad vi är vana att se. Här svälter folk. Här dör folk av aids hela, hela tiden. Nunnan driver ett hospice för att de aidssjuka ska få dö en värdig död, för när hon flyttade hit gömdes de ute på fälten där de fick ligga och tyna bort i tystnad. Nu börjar det bli så igen, berättade hon i bilen, eftersom föräldragenerationen snart är försvunnen. Kvar finns barnen och de mor- och farföräldrar som fortfarande lever.



Hela vårt besök utanför Gingindlovu har varit fantastiskt på så många sätt, gripande, intressant och starkt. Men också fruktansvärt jobbigt, situationen går inte att beskriva. Vi åkte iväg och besökte en familj som snart är helt utplånad. En sexårig flicka var med oss, men hennes blick var någon helt annanstans. Hon log aldrig men visade oss sina öppna sår på magen. Den här familjen är dessvärre inte det minsta unik utan bara ett enda i en aldrig sinande rad exempel. I området bor 900 familjer som är så kallade child headed households, familjer där föräldrarna dött och barnen blivit ensamma kvar. När vi fick höra om alla barn som gräver ner sina döda föräldrar i jorden bakom lerhyddorna hjälpte det inte att borra naglarna i handflatorna och trycka ihop käkarna, det kom tårar ändå. Det sved i hela hjärtat och kändes så fruktansvärt verkligt.

Vi sov över på hospicet, i varsitt litet rum med en småläskig Jesusstaty på väggen, tjockt plastöverdrag på madrassen och ett ensamt stearinljus. Här brukar människor dö, och det var minst sagt ganska svårt att hantera det efter alla intryck under dagen. Strömmen gick och hundarna utanför ville aldrig sluta yla. Den kvällen kommer vi båda tveklöst att minnas som en av de konstigaste vi någonsin varit med om.

Dagen därpå lekte vi med alla foraldralosa barn som kom till dagcentret och det var som att möta en flod av kärlekstörst. De kastade sig fram och borrade in ansiktet i våra kläder. Med en klump i magen visste vi att ungefär hälften av dem kommer dö innan de blir tonåringar. ”Tretton år är absolut deadline” har vi fått veta.
Vi besökte också hospicet där de allra sjukaste människorna tillbringar sin sista tid. En stund efter att vi mött blicken hos dem som nar som helst ska dö satt vi på en buss till Swaziland med en bunt glada resenärer från olika länder. Det var konstigt. Vi hade velat stanna minst en vecka hos nunnan, men samtidigt var det skönt att komma ifrån och få andas lite.







De senaste dagarna har vi rört oss en rätt så imponerande sträcka i olika omgångar, med fordon av varierande komfort. Vi kom fram till Swaziland igår, hann bada i några varma källor sent på kvällen och gå på en marknad i morse. Sen lämnade vi landet för Mocambique och huvudstaden Maputo, där vi nu befinner oss. Allt har gått väldigt smidigt trots att folk bara skrattar eller suckar när vi erkänner att vi inte planerat så mycket. Har ni fixat visum? Nej, inte än. Vet ni vart ni ska bo? Nej, inte än men snart. Har ni ingen mat med er? Eh, nope. (Men allt löser sig lyckligtvis perfekt ändå, trots den sanna myten om att allt tar tid i Afrika.)
Imorrn drar vi till kusten för att sola och bada några dagar. Det som rör exjobbet känns i hamn och nu ska vi bara andas ut och ha total semester sista veckan! Mocambique känns finemang, intrycken so far är att det är väldigt afrikanskt och väldigt varmt.

Vi hörs om ett par dar!
Ps. En rolig sak är Johanna W:s omåttliga suktande efter mat. Hon vill äta hela tiden, så gärna att det förblindar henne. Igår sa hon exempelvis lite otåligt och med viss desperation i rösten till tjejen på hostelet, [som stod vid spisen med ett paket pasta i handen och uppenbarligen lagade mat till oss]
“So.. WHERE is the FOOD?”

(Fler bilder finns att beskåda här, på vår resdagbok.)

The goods and the bads of Durban

Hej alla fina där hemma!
Nu har vi återigen tagit oss vidare, den här gången till sydafrikanernas egen semesterort Durban, en bit längre upp på kusten. Hit kom vi i fredags och vi drar förmodligen vidare om några dagar.

Vi skulle ju utan tvekan ljuga om vi sa att det här är lika bra som Kapstaden. Durbans främsta tillgång är en rejält lång och riktigt fin strand. Där kan man traska omkring i turistiga miljöer och äta glass, sola och spana in Disneylandsliknande attraktioner i form av barer i gamla båtvrak och jättelika äventyrsbad med feta rutschbanor. I övrigt består staden av en ändlös räcka gator som känns ganska konstiga och lite väl folktomma. Varken slående vackert eller särskilt trevligt. Det finns många ställen som säljer, typ, däck och så där.

Men! Vi är inte här för att njuta av staden, vi är här för att njuta av vårt examensjobb. Det flyter bra ska ni veta! Påskafton blev en heldag i Pietermaritzburg, ungefär en timme från Durban. Med tre olika taxis och en kort promenad tog vi oss till Northdale footboll stadium där vi träffade vårt fotbollslag från Kapstaden, hängde med dem, såg deras match (som de vann med 5-0) och gjorde ett antal riktigt bra intervjuer. Som äkta fotbollsmorsor stod vi vid långsidan med tränarna, åt chips, fotograferade och skrek och gapade.
Efteråt fick vi åka med hela laget till den resort i bergen där de bodde under turneringen. Där hängde vi några timmar med killarna och hade en grym sydafrikansk grillkväll.




Efter att ha blivit så väl bemötta och omhändertagna känner vi oss just nu som Kuils River football teams största fan. Därför skrek vi förstås båda två av lycka när vårt case Abe ringde sent i går kväll och berättade att de hade vunnit hela turneringen! Helt grymt roligt, både för vår story och för laget.
Nu har vi på allvar kört i gång med artikeluppslag nummer två, som berör hiv/aids. Vi har styrt upp ett antal bra intervjuer inför i morgon och förhoppningsvis spenderar vi torsdag kväll på ett hospice för barn några timmar norr om Durban. Det kommer säkert att kännas lite tufft och jobbigt men också angeläget.

Okej, nu sammanfattar vi Durban. Fem bra saker som har hänt här är att:

1. Vi har börjat träna. Vi låser dörren och gör olika fåniga övningar som vi tror ska göra oss snyggare och starkare. I dag körde vi babianen, vilket ser väldigt roligt ut. Av den får man starka lår.
2. Vi har vägt upp vår träning med väldigt mycket choklad.
3. Vi har bytt till ett bra hostel med en takterrass där vi ligger och sover i solen varje lunch. På kvällarna dricker vi öl och tittar på stjärnorna.
4. Vi har hittat en bra street market med grymma priser, redan innan man börjat pruta.
5. Vi har badat i havet och fått sand mellan tårna (och i bikinitrosorna)

Fem mindre bra saker med Durban är(och här kan eventuella mammor eller likvärdiga hoppa över att läsa om de vill):

1. Vi bodde våra tre första dagar på ett hostel från helvetet. Eller, inte från helvetet kanske, det var rätt fint när vi väl såg det i dagslju. Alla som bodde där var dock rejält konstiga. Rätt många knarkade nog rätt mycket där, tror vi. Eller så var de hippies som hävdade att cancer beror på undertryckta aggressioner som måste healas bort. Och så luktade det konstigt.
2. Här är lite fuktigare. Kläderna börjar lukta konstigt. Ingenting blir riktigt torrt.
3. Ensamma, äldre och underliga män är vanligt förekommande på Durbans hostel. Värst hittills är polacken med stirrig blick som närmade sig oss med orden ”I’ve got good news for you girls. I’m staying in your room tonight”. Han visade sig dock vara relativt ofarlig.
4. Det luktar kiss lite här och där. Rätt så ofta faktiskt.
5. Vi har tvingats ta del av en vansinnesfärd i kvadrat. En idiot till taxiförare gjorde en av våra resor till den värsta vi har upplevt. Han går inte trygg på Durbans gator, om vi ser honom så ryker hans framtänder, vi lovar.

Men oroa er inte, vi är coola katter som klarar det mesta. Mest är vi just nu helt sjukt glada för att allt fungerar så bra med exjobbet. Klubben för inbördes beundran är mer aktiv än någonsin!

Ta hand om er därhemma, vi hörs snart igen. Puss och kram!

Oh my gosh!

Efter en ganska lång och härlig tid i Kapstaden ska vi flyga vidare till Durban i KwaZulu-Natal i morrn! Förra gången vi flög hette bolaget 'Fly Mango', och den här gången heter det "1time.aero". Ett helt sjukt namn. Menar de "one time", som att man aldrig återvänder, eller "first time", som att de aldrig flugit förut? Vi tycker inte att något av det känns så logiskt, men det ska nog gå fint ändå.

Just nu ligger alla och sover. Allra tyngst sover en koreansk tjej, Sonyi eller något sådant. Hon flyttade in, sen somnade hon. Och sen dess har hon i princip sovit konstant. Det är lite konstigt. Indiskan Lerusha har flyttat till ett tält på bakgården eftersom det bara kostar 70 rand att bo där. Ibland kommer hon dock upp till oss och fnissar lite och säger "oh my gosh", varierat med "oh my gooood".

Förutom att jag nu kom på att vi glömt gå till en afrikansk restaurang och käka krokodil och struts som vi hade tänkt (jag har försökt få Johanna att tänka att krokodil ju är som fisk eftersom de lever i vatten), känner vi oss klara med härliga Kapstaden och laddade för Durban och kommande resmål!

I tisdags hade vi den mest effektiva och upplevelserika dagen man kan föreställa sig, exjobbandet är nu i full gång. Vi jobbade från åtta på morgonen till en bit efter midnatt på kvällen.
Först fick vi göra något jävligt coolt. Vi intervjuade Pieter Cronje, nån höjdare i VM-organisationen, och blev under tiden visade runt på den stora stadion som håller på att byggas. Det var svinhäftigt att få klättra omkring på stadion mitt under byggandet i gula hjälmar och enorma kängor (clownmodell, clownstorlek), en upplevelse som vi förstod är få förunnad. En journalist på Sunday Times var också med, men han fick mycket mindre tid med Pieter än vi fick och vi kände oss nöjda och grymma. Och damn vad vi ser fram emot att se Green Point Stadium på tv nästa sommar!


Resten av dagen åkte vi omkring i kåkstäderna norr om stan, tillsammans med en rar man som är team manager för ett fotbollslag där. Vi åkte igenom flera ’informal settlements’, de fattigaste av de fattiga delarna av kåkstäderna. Små tändstickshus, ett virrvarr av elkablar och sneda sjok av korrugerad plåt. Den mest tydliga markören av segregationen såg vi när vi passerade ett järnvägsspår som utgjorde den knivskarpa gränsen mellan dem som har det allra sämst, och dem som hade det avsevärt bättre. Apartheid är borta, men alla gränser finns kvar. Både fysiska och mentala.
En sak som är helt uppenbar är den nästan galet stora tilltron till allt positivt som VM kan föra med sig för de mindre privilegierade grupperna. VM 2010 är inte vilket VM som helst, det bär en hel nations samlade förhoppningar om enande och nationsbyggande på sina axlar. VM 2010 är allt här, liksom fotbollen i sig är allt för många människor i kåkstäderna, och därför känns det så bra att berätta om dem som känner ett stort utanförskap och gigantiska förhoppningar på samma gång. Vårt ämnesval känns bättre och bättre för varje person vi pratar med -kopplingen mellan landets alla problem och fotbolls-VM är fullkomligt uppenbar här. Alla pratar om VM. VM påverkar allt.





Vi kom tillbaka till hostelet lyckliga och helt slut. Efter att ha lagat vår vanliga dagliga spaghetti med pesto och fetaost (vi börjar tröttna en aning på just den fantasifulla rätten) i det gemensamma köket jobbade vi vidare på rummet i flera timmar innan vi slutligen däckade. Känslan var dock överväldigande och jävligt go: vi har ett mäkta angeläget exjobb på gång, och det kommer verkligen att bli BRA BRA BRA. Vi har såklart skitmycket kvar att göra, men det är så ROLIGT helt tiden. (Också gött att få vara hostelets tanter som jobbar intensivt med sina datorer på rummet en hel kväll och sedan däckar tidigt, till skillnad från alla vidriga tyskar som lirar biljard och skränar på balkongen. Titt som tätt är det dock vi som sitter på balkongen med billigt vin och smashing utsikt.)

Igår åkte vi till Robben Island, där Nelson Mandela satt fängslad i 18 år. En f.d. politisk fånge på fängelset visade oss runt och det kändes rätt bildande och bra att ha varit där.



Idag… ja, idag har vi inte lämnat hostelet ens. Vi har parkerat oss i varsin solstol vid poolen med en ananasjuice i näven och sen inte gjort något mer. Ljuvligare än ljuvligast. Vi har tex inte läst några böcker eftersom det är så jobbigt att hålla upp handen.

Vi har en go lista på gång till er med skojiga och konstiga saker som hänt oss. Folk är så märkliga och det är ju oftast roligt. Men jag tror vi spar den till nästa inlägg.
Tack för att ni hör av er. Vi tycker jättemycket om att få anekdoter hemifrån.

Sov gott, Muah! Smack!


Fler bilder hittas på resdagboken.

Jagade av en babian på Afrikas sydspets

Uppdateringsdags igen. Vid det här laget hade man ju kunnat tro att vi har kommit jättelångt med exjobbandet. Det har vi inte. Anledningen är att några människor varit svåra att få tag i, exempelvis är alla politiker och politikers kontaktpersoner sjukt busy just nu eftersom det är val alldeles snart och Jacob Zuma (presidenten) stått anklagad för våldtäkt, men friades häromdagen. Nu har det dock äntligen satt fart för oss och i morrn förmiddag har vi första intervjun på stadion här i Kapstaden. Vi har ju stora tidsmarginaler så allt går enligt planerna och vi är pepp som aldrig förr.

Följaktligen har vi än så länge bara svirat omkring och gottat oss hela dagarna och det är vi ju värda såklart. En av höjdpunkterna var helt klart när vi någon kväll häromdagen stack ner på stan för en öl och hamnade på Mama Africa, en pub/klubb med ett afrikanskt liveband som var helt fantastiska. Med instrument som man knappt vet vad det är (stora xylofoner) trummor och saxofon, samt starka röster som de sjöng med helt utan mikrofoner, fyllde de hela stället och rumpor skakades till höger och vänster och vi var helt lyriska. Sånt här är ju helt omöjligt att återge, men det var verkligen ett lyckorus och man blev lite kär i allt det euforiska i afrikansk musik och dans, där alla verkligen bara är glada tillsammans. Gamla som unga, svarta som vita (nåja, vi och några stelfisar till). Det var grymt.



Låt oss berätta lite om Lerusha. Under de senaste dagarna har vi knallat omkring rätt mycket i Kapstaden och kollat på saker, till exempel de färgglada husen i de muslimska malay-kvarteren, diverse marknader och det glammiga och tjusiga området Waterfront i Kapstadens hamn. En av dagarna hade vi med oss Lerusha, en indiskättad sydafrikansk tjej som bodde med oss i vårt dorm. Hon är liten, rar och kommer från en pytteliten by i KwaZulu Natal. Nu är hon i Kapstaden för att umgås med sin pojkvän som hon kan träffa någon timme varje kväll när han slutat jobbet. Eftersom hon är tamil och han muslim kan de inte vara tillsammans enligt hans familj, som således inte ens vet att hon är i stan. Det känns så märkligt. Lerusha visade oss omkring vilket såklart var kanon, men vi fick gömma oss ibland för pojkvännens familjemedlemmar som kunde komma gående. Allt med henne verkar ungefär lika bisarrt, till exempel gillar Lerusha allt som är turkost och glittrar, och vi har lite svårt att tro henne när hon berättar att hon är en ”fashion designer”. Nu vet vi inte riktigt vart vi ska ta vägen längre när hon kommer vinkandes emot oss. Hostelet är för övrigt fullt av trevliga människor, bland andra brittiska Lindsey som ser ut som en liten älva och som hjälpt oss med en superbra kontakt till exjobbet.



Idag har vi varit iväg på en heldagstur ute på Godahoppsudden. Turen inkluderade en vandring och en cykling med mountainbike, och med bergsbestigningen av table mountain i minnet bad vi stilla att det skulle vara minst en tjockis med på dagens tur så att vi inte skulle halka efter. Det kom ingen sådan, men allt gick strålande ändå! Vi har åkt båt till en liten ö med hundratals soldyrkande sälar, besökt en strand full med pingviner och sett en tant bli attackerad av en stor babian. Det sista var väldigt roligt. Vi åkte på en väg längs havet och från vårt fönster i minibussen såg vi hur en babian själv öppnade dörren till en parkerad bil och hoppade in. Där levde han rövare, tills bilens ägare kom. Ut for apan, han tömde ut hennes handväska med alla prylar och pinaler med ena handen och började slå henne med den andra. Vi skrattade intet ont anandes om att vi själva senare under dagen skulle vara nära att attackeras av de smarta och aggressiva aporna. Vi sprang för våra liv.


Höjdpunkten under dagen var förstås Godahoppsudden, Afrikas sydspets. Vi cyklade dit genom ett helt makalöst landskap och sedan vandrade vi därifrån till den högsta punkten, Cape Point. Branta dramatiska klippor, höga vågor och bara så sjukt fint. Bland oss strövade de största antiloperna i Afrika omkring och tydligen fanns där också jättegiftiga ormar (fast sådana vi såg inte).




Som ni förstår är livet här kanon. Vi går omkring och gör vad som faller oss in hela tiden. Häromkvällen innebar det att vi snokade rätt på en kökssax, låste in oss i ett badrum och klippte mitt (Johanna L:s) hår. Med så kluvna toppar hade vi ju visserligen inte mycket att förlora men resultatet var förnöjsamt. Varje gång någon ska klippa upp sin oliv-förpackning i köket tänker vi nu ”hihi, den där saxen har varit i min hårbotten”. Men man vill ju inte vara den som är den.

Vi skriver snart igen, Erik har uttryckt missnöje över frekvensen på inläggen. Och vi gör allt för er, förstås. Ha det bäst därhemma!
Puss och Kram,
Joes.

Fler bilder finns här, på resdagboken.

Blod, svett och ett riktigt högt berg

Nu har vi tagit oss en sadar 200 mil soderut - till Kapstaden, den stad dit alla i Sydafrika verkar vara pa vag. Har ar sjukt mycket mer avslappnat, man kan som turist till exempel ga pa gatorna vilket var helt, helt uteslutet i Joburg (!). En viss lattnad ar det forstas, aven om vi var helt overens om att det var bra och viktigt att fa se Johannesburg.
Vi kom till Kapstaden i gar, agnade kvallen at att sitta pa golvet och ata svenskt paskgodis (forlat, Sonja, vi kunde inte halla oss) tillsammans med de tva amerikanska tjejerna i vart dorm. Efter lite hang pa en parkbank i tradgarden somnade vi med varsitt lyckligt flin pa lapparna.

I morse hade vi inga sarskilda planer utan bestamde oss for att, lite spontant, bestiga det lokala berget. Table Mountain ar ett storslaget plataberg som utgor en helt fantastisk kuliss till Kapstaden. Det ar ett berg som, forutom att vara fantastiskt vackert, ar ratt sa hogt.

Vi kopte varsin liten flaska vatten och packade fyra applen, bestamde oss for att tygskor och varsin kamera var tillracklig utrustning och tog en taxi till bergets fot. Vi fick ga ganska lange innan vi ens hade natt sjalva utgangspunkten och gick till en borjan ut ganska hart. Vi blev snabbt trotta. Berget var som sagt bade hogt och brant, solen stekte, varmen angade fran stenblocken som utgjorde klattringsleden. Alla vi motte var fullstandigt utslagna och hade fatt vanda om. De flesta hade inte ens tagit sig halvvags. "No, we didn't make it to the top" var standardsvaret. Vi blev varmare, trottare och lite, lite oroliga.

Efter en absolut evighet motte vi en kanadensisk hiker i svarta sportklader med stora muskler som satt och pustade i skuggan. Hon forklarade att hon var en van bergsbestigare men att hon helt enkelt hade tvingats ge upp. "It's the heat". Sedan uppskattade hon att vi hade gatt ungefar en sjattedel. Det borjade att kannas lite tufft.

Men. Nar vi val forklarade hur garna vi ville ta oss upp pa det forbannade berget, log hon at oss och sedan sa hon: ga ner till backen. Hall vatten i hela haret, ta av er trojorna och doppa dem i floden, drank in sjalarna och vira dem om huvudet. Och fyll pa era vattenflaskor med backvatten. Ga sakta. Da KANSKE ni klarar er upp.
Vi tittade pa varandra, garvade lite och sa korde vi. Drankte alla vara klader, fyllde vattenflaskorna med iskallt backvatten och gav oss fan pa att ta oss upp till toppen.

Ni kanner oss. Klart att vi inte gav oss. Med mjolksyra i laren, solen stekandes i nacken, svetten parlandes i rannilar och flasandandes stretade vi upp mot toppen.

Det tog tre timmar. Minst. Men att kliva upp pa Table Mountains topp, spana ut over Kapstaden och se Indiska oceanen mota Atlanten var en upplevelse vard varenda svettdroppe. Vi luktade ratt sa illa men kande oss anda tio ganger battre an alla andra turister som hade varit lata nog att aka linbana till toppen.

Sedan akte vi linbana tillbaka. Dareftter taxi hem. Att ta mer an tio steg i rad var uteslutet. Men vi har utan att overdriva varit drygt stolta och malliga over var prestation.

I morgon ska vi nog gora nagonting som inte kraver sa mycket fysisk aktivitet. Nagonting stillasittande.
Vi lovar att snart hora av oss igen. Tack for alla kommentarer och ta hand om er darhemma!
Massvis med kramar
Johanna och Johanna





Fler bilder finns här.

Jo and Jo in Jo'burg

Nu ar vi antligen har och allt ar an sa lange langt over forvantningarna. Vi nyper varann i armen ungefar en gang i halvtimmen och kan agna andlost langa stunder at att prata om hur bra vi har det.

Vi landade har i ett soligt och varmt Johannesburg i gar formiddag efter nastan ett dygns resande. Vi hade ju ingen aning om var vi ville bo, men av en slump hittade vi den vite sydafrikanen Patrick som driver ett hostel och tog oss med. Vi hakade pa och blev hiskeligt glada vi var over det beslutet nar vi kom fram. Hostelet ar en stor villa med vaggar i glada farger, ett vardagsrum med tusen filmer och en stor tradgard med en gront gras, en pool och en bar. Det tog nog max en minut innan vi hade bytt om till bikinis och kastat oss i vattnet.
Pa kvallen hangde vi med hostelfolket, Nina och Ole fran Oslo och Berlinaren Bjorn som lagade svingo gorgonzolapasta at oss alla pa eget initiativ. Johanna W deklarerade att hon alskar manniskor som lagar mat at henne Sen spelade vi backgammon och drack ol i baren pa kvallen, lite brunare an vi varit pa morgonen, och tyckte att allt liksom var lite for bra for att vara sant.

Johannesburg, har Jo'burg, ar en valdigt marklig stad. Den ar gigantisk och allt handlar hela tiden om sakerhet. Allting ar inhagnat med enorma murar, grindar och las, aven vart hostel. Anda bor vi i en trygg stadsdel dar man utan problem kan ga till affaren och handla mat. I stadens centrum daremot kan man inte ga som vit. Dar finns inte en enda vit person, och skulle man knalla runt dar ar man garanterad att bli ranad, om man far tro vad folk sager. White people dont walk. They drive. Dock kan man pa manga stallen inte stanna for rodljus, da blir man ranad direkt.
Segregationen har ar sa pataglig och total att man blir radd, landets politiska historia ar extremt narvarande och verklig.

Vi gick upp tidigt i morse for en heldagstur i kakstaden Soweto. Vi var bada i de rikare delarna, dar bland annat Mandela och Desmond Tutu bor, men ocksa i de valdigt valdigt fattiga delarna dar manniskor lever i platskjul. Sjukt intressant dag. Det kanns ju valdigt markligt att komma dit som turist och betrakta pa det sattet.. Samtidigt vill man ju aka dit och det finns verkligen ingen som helst mojlighet att kunna gora det pa egen hand. Familjerna vi besokte ar en del av ett projekt som ska hjalpa de som har det samst stallt, sa pengarna vi spenderar gar atminstone till nagot bra.
Vi var ocksa pa tva museum om landets historia, ett om studentupproret 1976 och Apartheidmuseet. Nar vi gick in fick Johanna L ett kort dar det stod Black, och Johanna W ett med White. Det innebar att vi fick ga in i separata dorrar till separata korridorer -en valdigt effektiv illustration av det bisarra apartheidsystemet. Det ar inte utan att vi mar javligt daligt nar vi laser om det och det ar tydligt hur samhallet praglats och fortfarande praglas av det. Fram till for femton ar sen var apartheid lagstadgat i Sydafrika.

Summa sumarum ar att vi trivs makalost bra och har valdigt skoj. Vi har redan lart oss saker om varann som vi inte visste innan, tex att vi har varsitt likadant fodelsemarke pa varsitt markligt stalle.

I morrn ska vi sova skitlange, sen ga ut i tradgarden och sola oss bruna. Darefter bar det av till Kapstaden dar vi ska satta igang mer med sjalva exjobbandet.

kram kram kram,

Jo x2




Fler bilder finns här.

Komihågkomihågkomihåg

På min to-do-list som jag ägnat det senaste dygnet till att bocka av punkter från, står det "packa" om en punkt. En smula onödigt kan tyckas, eftersom det ju är det jag ägnat hela gårdagen åt fram till klockan 4 inatt. Jag lär ju inte glömma att packa, den saken är klar.
Nu är det i alla fall gjort, och jag kan bocka av packa-punkten på listan. Snart sitter jag och Johanna på ett flygplan PÅ VÄG!

Jag ser väl ändå inte ut som 15?

Besynnerlig och ganska oskön dag. Bland annat har den hittills innehållit följande saker:

1. Jag har trott att plånboken varit borta/stulen, fått en svettattack av ångest och hittat den igen.
2. Jag har trott att mobilen varit borta/stulen, fått en svettattack av ångest och hittat den igen.
3. Jag har sett i en spegel på HM att min frisyr bakifrån ser ut ungefär som en sån där ful långhårig liten hund. Note to self: klipp dig när du kommer hem från resan.
4. Jag var på axessakuten för att köpa Dukoral-vaccin. Läkaren frågade om jag studerade. "Ja" sa jag. Då frågade hon om det var på högstadiet. När man går på högstadiet är man 13-15 år gammal. Nu undrar jag: är jag med mina knappa 25 år verkligen uppe i den ålder då jag bör bli glad för att någon tror att jag är tio år yngre än jag är?
5. Jag har sagt hejdå till D vid Stena Line-terminalen och träffar honom inte förrän om en månad. Jag missar deras slutspelsmatch/er. Och, även om det såklart inte är några problem att vara borta en sväng så är det ju inte utan att det stinger till lite i hjärtat av att jag inte ska få sniffa på hans hud när jag sover på 32 nätter. Sting, sting.

Men man kan också se det såhär:

1. JAA, plånboken är inte borta!
2. JAA, mobilen är inte borta!
3. JAA, jag har hår!
4. Hm. Om tio år skulle jag säkert bli skitglad. Och det är ju lite lustigt, på sitt sätt.
5. JAA, det är asjobbigt att säga hejdå = det blir så jävla underbart att ses igen.

Berlin baby!

Berlin. Som alltid när jag är och far någonstans tänker jag alltid ut långa detaljerade inlägg i huvudet om vad jag vill skriva på bloggen. Om människor på bussar, samtal man överhört och färger och lukter och allt möjligt. Jag upplever saker genom att formulera dem i ord i skallen. Det är lite synd att jag sen inte riktigt minns de där små roliga detaljerna nu när jag ska skriva om resan (fan, jag borde skriva dagbok varje dag som jag gjorde när jag var liten) men jag försöker.


Mitt femdagarsbesök i Berlin har verkligen varit bra på alla sätt och vis! Jag har hälsat på Karin och det var väldigt roligt att ses igen. Just nu gör hon praktik på ett modemagasin så det första jag upplevde av staden var hennes flådiga kontor på femte våningen i ett inglasat hus på Friedrichstrasse. Eller rättare sagt: jag fick blir avundsjuk på att Karin kom tillbaka från en pressgrej med Adidas där hon fått ett par adidasdojjor gratis och knallat runt stan på en street-art-vandring. Eftersom Karins chef gått bananer och kräver tio artiklar av henne varje dag gick jag runt i kvarteren själv tills hon slutade, och fotade och tyckte att det var rätt trevligt.






På kvällen spelade OBLIQ i Berlin! Fantastiskt att få se dem där, och jävligt skoj att träffa dem och höra massa roliga stories från deras turné. En rolig sak var att ett troget fan som sett dem i Dresden dök upp även här, och hängde med oss under kvällen. I Polen hade de träffat ett fan som åkt 30 mil för att se dem spela.
Zimmer 16 där de spelade i Berlin var ett ganska märkligt ställe; litet men intimt och spelningen var sjukt bra som alltid är när Obliq spelar. Vi tog ett par öl efteråt och vid ettsnåret skulle bandet dra vidare i sin lilla buss, mot Danmark. Karin och jag fick skjuts en bit och tyckte att det var synd att vi inte kunde hänga längre dem. Vi avslutade kvällen med en öl på "Zu mir oder zu dir".




På lördagen åt vi en väldigt sen och väldigt lång frukost på ett ställe med ett franskt namn, och sen visade Karin mig Berlin. Ett Berlin med många fik och secondhandbutiker och mysiga gator. En stad jag tyckte om. På kvällen var vi på förfest hos Elin och Nina, två svenska vänner till Karin, och sen var vi ute på klubb (Scala, en extremt tysk och väldigt rolig sådan) till sex på morgonen. När vi kom upp ur tunnelbanan hade det blivit dag.