Sista inlägget!
Dock inte det minsta, det kan jag lova (varna för) redan nu. Vi befinner oss nu där vi började, i Johannesburg, men har nyligen tillryggalagt en upplevelse som var spännande och väldigt adrenalinhöjande. Vi har varit på en tvådagarssafari i Krugerparken (och i Drakensbergen). Vår guide på turen var Dave, en 40-something tredagarsskäggstubbsman med diamantörhänge och ”you girls” som absoluta favorituttryck. Dave äger hostelet tillsammans med sin fru Bella, och att bo hos dem kändes ungefär som att vara hemma hos några gamla vänner.
Allt har under hela resan flutit på så bra för oss, så när det stod klart att vi var de enda gästerna på Krugertrippen kändes det alldeles självklart. Men inte desto mindre lyxigt! Vi kunde skutta omkring i bilen hur mycket vi ville och kuta mellan säten och fönster för att få bra bilder av alla djur vi skulle komma att se under safarin.
Vi gick upp i svinottan för att komma fram till Kruger lagom tills solen gick upp över det buskiga savannlandskapet. Redan efter någon minut sa Dave ”Girls, look for animals!” och vi hade nog inte riktigt tänkt oss att man verkligen kunde få syn på dem så snabbt. Att det ens bor massa häftiga djur där kändes totalt overkligt, tills vi fick se dem med egna ögon. Det började med att Johanna såg en impala (antilopdjur) och sen var det igång. Nästa syn var en stor flock hyenor som sov på vägen och vaknade till när vi kom körande. De såg på pricken ut som styggingarna i Lejonkungen. ”You girls are SO lucky, we havent seen them in a while” skrek Dave vid ratten och vi kände oss sjukt bra trots att inga skills egentligen var inblandade. Jag menar, det är svårt att missa djuren när de springer i flock rakt emot bilen.
Vi såg en zebra och efter en stund även en giraff. Jag (Johanna L) var överlycklig eftersom giraffer var mitt främsta mål, de ser så oerhört roliga ut och jag blev inte det minsta besviken. Upphetsningen i bilen steg allt eftersom och när Dave sa ”thats another hyena…. NO! It’s a LEOPARD!!” och tryckte gasen i botten tittade jag och Johanna på varann med gapande munnar. Vi såg den, men den pös iväg snabbt. Vi väntade länge i andlös tystnad, allt som hördes var Johannas mumsande på ingefärakakor och den banan jag tagit med till henne eftersom jag visste att hon skulle bli hungrig. Vi känner varann by now. En stund senare fick vi syn på leoparden igen när han sprang över vägen. Stoltheten ökade, leoparder är ju ett av de allra svåraste djuren att få syn på.
Efter det hände någon helt, helt fantastiskt. Dave tvärnitade plötsligt och svängde in på en liten väg till vänster. Där gick tre lejon med majestätisk gång och guldglittrande päls, två honor och en hane med stor Lejonkungen-man. Vi var alldeles intill dem i 20 minuter, och med genom våra helt öppna fönster såg vi lejonen rakt i ögonen på en meters avstånd. Vilda lejon, som var ute på jakt. Det var en obeskrivlig känsla. Vi fick inte luta oss ut, lejonen är vana vid minibussarnas silhuetter men om man bryter den kan de gå till attack. Vi höll noga in armarna, men det var lite frestande att sticka ut huvudet och kameran titt som tätt. Några gånger morrade lejonen mot bilen men mest lät de oss vara. Extas är inget ett överdrivet ord för att beskriva vad vi kände.
Resten av dagen fortsatte i samma anda, vi såg djur överallt och redan före lunch hade vi bland annat avverkat de eftersträvansvärda BIG FIVE; lejon, leopard, buffel, noshörning och elefant. Just elefanterna var också en otrolig upplevelse, vi såg flera och plötsligt brakade den största vi sett fram genom träden och kom gående emot bilen. ”Stop taking pictures!” viskade Dave. Sen satt vi helt blickstilla när det enorma djuret smekte bilens utsida. Vi höll andan och tittade på varann med lyckan strålande ur ögonen. När bjässen hade passerat berättade Dave att de lätt kan välta en minibuss om man skrämmer dem, och vi var glada att vi inte förstod det förrän efteråt.
Det är omöjligt att åka omkring på safari utan att skriva en lista på vad man sett. På vår lista stod det slutligen 29 djur, 30 om man räknar med en giftig (men död) svart mamba. (Daves och Bellas 16-årige son blev övrigt dagen innan biten av en jättegiftig orm, och det dröjde rätt länge innan de visste att kan klarade sig och inte behöver amputera armen. Han gillar att samla ormar och försökte fånga den med händerna...)
På kvällen var vi på nattsafari i en stor jeep och såg springande lejon, genets, brölande noshörningar och förskrämda feta flodhästar. Helt ofattbart att de är de som varje år dödar flest människor i hela Afrika, de är liksom bara tjocka och väldigt griniga. Bad combination. Viktigt var också att vi såg en giraff som reste sig upp från liggande läge! (David, det mest konkreta bevis vi har på att de faktiskt kan lägga sig ner. De sover bara 20 minuter per dygn så det var bra tajmat av oss!)
På kvällen hade vi braai (barbeque) under den afrikanska stjärnhimlen och följande dag drog vi upp i bergen till världens tredje största canyon. Utsikten var smashing överallt vi kom,
canyonen är 800 meter djup. Vi föreslår att vi helt enkelt kikar på bilderna för att se. (Mammor kan titta lite med ena ögat. Vi satt rätt långt ut på klippavsatsen).
Eftersom det här är slutet har vi också listat några highlights från vår månad här, för er som är sugna på att läsa mer ;)
* Alla vi möter är sjukligt fascinerade av att vi båda heter Johanna. En kvinna som skulle sälja biljetter till oss per telefon blev så exalterad över det att jag var tvungen att berätta om Sverige, länge. Telefonpengarna tickade ner och inga biljetter blev beställda.
* Kapstaden, på vårt hostel: Vi hör steg utanför vårt rum, där det är en liten hall. Vi hör stegen stanna, det är tyst. Sen kommer världens längsta, blötaste, ljudligaste prutt. Vi hör personen gå iväg igen. Tack för den!
* Kapstaden, gatan: Johanna W ser en skylt med bussarnas tidtabell. Det står beskrivet att vit text står för tiderna då bussen avgår här, och svart text för tiden då den avgår från stan. Johanna sätter en äppelbit i halsen och utropar på allvar: Vadå White och Black?! Vad FAN är det här!?
* Vi har klippt mitt hår med en ganska trubbig kökssax som vi lånade från det allmänna köket på ett hostel. Salongen var en trång toalett. Konstigt nog blev det rätt fint.
* Kapstaden, marknad: Jag står vid en jobbig försäljare som jag bara vill bli av med. Jag ber Wiman att ropa på mig så att jag får en anledning att gå. Hon lyder. Då stegar försäljaren fram till henne, pekar vilt på henne och säger ”Is THIS one leading the way?!”.
* En liten stund senare, på samma marknad, tar Wiman en bild av en väska gjord av kapsyler. Mannen som säljer den blir fly förbannad och skäller ut henne med orden ”you might go home now and make another one! This is ART”. Tanken på Johanna sittandes vid sitt bruna Ikea-bord med en bunt kapsyler och ståltråd kändes ganska rolig at the time.
* Varje gång vi dricker någon form av läsk, är jag (Johanna L) rädd att flaskan ska läcka i väskan så jag skruvar åt den så hårt att vi inte kan öppna den. Hur mycket vi än försöker. Det börjar bli lite enerverande och är en rätt så onödig egenskap jag besitter.
* Vi har blivit så fästa vid varann att varje gång någon av oss går på toa har den andra lite tråkigt. Vi förstår själva att detta inte är helt normalt. Dessutom har vi kommit på hundratals saker som vi är precis likadana med, och ibland undrar vi lite om vi är samma person.
I morrn bitti ska vi shoppa goda viner, och knalla runt en stund i en av kåkstäderna här i Jo’burg tillsammans med en sydafrikan vi traffat pa vart hostel. Det blir slutet på sydafrika för den här gången. Snart ses vi där hemma!
Puss och kram och tack för att ni orkar läsa och maila oss och kommentera och bry er, finaste människor!
Och skulle man vilja se fler biler kan man göra det här. Eller på facebook inom kort.
(Å, när David bloggat om det här kom jag också ihåg att berätta om utflykten vi gjorde på min födelsedag.)
